Biorecension: The Bourne Legacy

Mina förväntningar på The Bourne Legacy kan man inte direkt beskylla för att ha skjutit genom taket, om man säger. Jag satte mig ned i biosätet och förväntade mig en lite halvlattjo actionrökare, och inte mycket mer än så. Vad jag fick? En intelligent, välspelad thriller vars strax över två timmar svischar förbi i rekordfart. Aaron Cross, spelad av en oväntad karismatisk Jeremy Renner (killen med pilbågen i the Avengers), befinner sig på träningsuppdrag i den snötyngda vildmarken i Alaska när en drönare tittar förbi för att ta död på honom. Det blir startskottet för en världsomspännande flykt när den amerikanska staten försöker sopa igen spår efter projekt som de inte kunnat hantera. Därefter ges man som åskådare få tillfällen för att hämta andan.


Det är en film som kanske mot allas förväntan reser sig, och trots att den tveklöst kommer jämföras med originaltrilogin lyckas den stå på egna ben och bygga upp nya historier och karaktärer, och jag tänker mig mycket väl att den kan få både en och två uppföljare - förutsatt att den cashar in givetvis. Som damen i nöd ser vi den alltid bildsköna Rachel Weisz, som visar sig bli lika viktig för Cross som han för henne, och det är samspelet dem emellan som är det essentiella i filmen. Så hur sammanfattar vi The Bourne Legacy? Klart står att det är sensommarens stora överraskning, åtminstone för min egen del. Den ger kanske inte nytt blod till en hel genre såsom originaltrilogin gjorde, men den bevisar med bravur att man aldrig kan få nog av agenter, hemligstämplade forskningsprojekt och en hjälte som spöar skiten ur statliga myndigheter.