Det glöder om Jack Moy

“Personen du försöker nå kan inte ta ditt samtal just nu”. Klockan är prick 10:00 och Jack Moy borde svara i sin mobil. Han har själv bekräftat intervjutiden. Jag ringer upp igen fem minuter senare, testar en gång till efter en kvart och ger upp när han fortfarande inte svarar efter 20 minuter. 

När jag  en och en halv timme senare blir uppringd av en nyvaken Jack, som med raspig röst ber så hemskt mycket om ursäkt, är första frågan given:

Hård natt?

– Nej, inte alls. Men jag är en nattmänniska och är uppe och skriver låtar och är inte riktigt i synk med resten av samhället. Det är väl det sämsta med att vara signad, att skivbolaget tvingar upp en så jävla tidigt på morgonen.

Jack Moy är 24 år gammal och uppvuxen i Upplands Väsby, en liten förort norr om Stockholm. På väggarna i tonårsrummet hängde posters på Wu Tang Clan, på benen hängde baggyjeans. “En kille som trodde att han själv var ascool men som egentligen var fett nördig”, som han själv beskriver sina tidiga tonår. Musikintresset fanns alltid där men var inget han vågade skylta med under högstadietiden:
– Alla sportade ju. Jag var själv lagkapten i i ett fobollslag som skulle elitsatsa men egentligen ville jag vara som Ferdinand och bara sitta under trädet och spela musik. Det var först när jag var 15 bast som jag bestämde mig för att skita i vad alla andra tyckte.

I väntan på genombrottet har Jack ägnat nätterna åt att skriva låtar och dagarna åt att jobba på en fritidsgård i Väsby. Där har han drivit olika projekt med ungdomar som suttit på anstalt eller på andra sätt haft det struligt.

– Jag hade själv en ganska destruktiv uppväxt och vet hur snabbt karusellen kan gå. Så jag försöker visa kidsen att man inte behöver all skit utan att man ska vara glad och tro på sig själv. Att det inte handlar om var man kommer ifrån utan om vem man är. Men jag har sagt upp mig nu, idag är faktiskt min sista dag!

Orsaken till uppsägningen: ett skivkontrakt med Universal. Efter att ha släppt två EP:s på egen hand, uppmärksammats i P3 Star och gigat på otaliga Stockholmsbarer fick Jack Moy & Glöden, som han utgör tillsammans med vännerna Zebastian Mattsson och Sebastian Söderström, ett erbjudande de inte kunde tacka nej till.

Första singeln på bolaget, “Good as Gold”, släpptes för knappt en månad sedan och snurrar flitigt i bland annat P3. Jack, Sebastian och Zebastian intervjuas i TV, radio och tidningar och beskrivs som ett svenskt Mumford & Sons.

Ärligt nu: Hur trötta är ni på den beskrivningen?
– Det har ju blivit lite extremt den senaste månaden, och det känns ganska löjligt att bli jämförd med ett band som åstadkommit så mycket och skapat en helt egen nisch i musikvärlden. Jag tror liksom inte att Darin skulle bli särskilt glad om han blev beskriven som en svensk Michael Jackson.

När det gäller Darin så tror jag faktiskt det.
– Haha, jo det är väl sant. Men alla vi andra skulle i alla fall tycka att det var jävligt löjligt!

Kontrakt med ett av världens största skivbolag måste kännas ganska gött. Hur mycket motgångar har du haft innan allt lossnade?
– Jag har nog haft så många jag tillåtit mig själv att ha, och så här i efterhand kan jag ju se hur mycket jag lärt mig av alla motgångar. Jag tror att man måste göra de flesta misstag innan man kan lyckas. 

Jag läste i en intervju att låten Hold Your Head Up är skriven “i kalsonger med gråt i halsen och ångest, inne på toaletten”. Drivs du mycket av ångest?
– Ja, absolut. Om man mår 100 procent bra har man inte så mycket att berätta känner jag, man har ingen lust att skapa. Jag använder musiken som en dagbok där jag lättar på trycket och då blir det genuint och skitbra.

Vad vet du idag som du önskar att du visste när du var 15?
– Jag skulle nog önska att jag visste att saker och ting löser sig, så att jag inte hade behövt bli så hysterisk över allting hela tiden. Det har kostat mig så sjukt många timmar med ont i magen. Du vet första kärleken, fyfan vad hårt det var när det tog slut och man kände riktig jävla tomhet. 

Vad händer i sommar?
– Ja, vad fan ska jag göra... Vi ska spela på några festivaler och jag tänker att jag kanske ska åka en sväng till England och hälsa på släkt och familj och vänner också. Men jag får se, kanske ska jag bara ha det gött och njuta av värmen!