Mmmm. Inte för att jag tror ni kommer svara men chansa kan man ju göra. Jag är deprimerad. Jag berättade för min mamma hur det låg till när allting kändes för jobbigt. Jag berättade om att jag hade självmordstankar,skär mig själv varje dag, har hört röster. Jag bad hon ringa Bup för jag vill ha/behöver hjälp! men hon ignorerade det och sa så är det är man är tonåring & Pappa sa bara: Det är sånt som händer. En vecka senare kom mamma på mig när jag skärde mig i armarna då blev hon förbannad o sa att vi inte skulle skaffa någon hjälp för då kommer hon att må dåligt och försökte ge mig skuldkänslor. Jag vet inte vad jag ska göra…varför gör hon så hära? Det kanske försvinner med tiden, så som jag mår alltså. men…Tack i förväg om ni svarar.

---

SVAR

Efter din beskrivning verkar det som om din mamma och pappa har svårt att hantera det här med att du mår dåligt, och tyvärr är det inte ovanligt det du beskriver. Många föräldrar känner skuld när deras barn mår dåligt, varför dom försöker vifta bort det istället för att ta det på allvar. Men det är ju inget som blir bättre av att man viftar undan något sådant här, tvärtom, varför det inte är ett vuxet sätt att hantera det på. Det kan finnas andra skäl till att dina föräldrar gör så här, men det här är vad jag kan säga utifrån din beskrivning.

Men det viktigaste här är att du får veta att din mamma har fel när hon säger att det ska vara så här att vara tonåring. Det ska det definitivt inte, och jag tycker du var oerhört modig som vågade berätta om hur du mår, och jag hoppas verkligen att dina föräldrars reaktioner inte avskräckt dig från att berätta. Mitt råd till dig är nämligen att du antingen ringer BUP själv, eller att du går till skolkuratorn, eller kuratorn på närmaste Ungdomsmottagning. Kuratorerna kan även hjälpa dig att komma i kontakt med BUP om nu deras hjälp inte skulle räcka.
Om du berättar för någon av dessa så kommer du se att det finns andra vuxna som tar sådant här på allvar och som är beredda att hjälpa dig, för hjälp behöver du. Du ska inte behöva gå runt och må så här dåligt så du känner att du behöver skära dig själv när det finns hjälp att få. Sedan kan du tillsammans med kuratorn, eller dom på BUP diskutera hur ni ska göra med dina föräldrar, och hur pass inblandade dom behöver bli. Men i första hand skall du inte tänka på dom nu, utan tänka på dig själv, varför du snarast möjligt skall gå iväg till någon av dom jag räknade upp. Jag hoppas som sagt att du inte blivit avskräckt från att berätta för det är jätteviktigt att man berättar om sådan här saker, och jag är väldigt ledsen för att dina föräldrar inte klarade av att hantera det här bättre, men låt inte deras omogenhet i det här avseendet stå ivägen för dig när det gäller att få hjälp, även om jag vet att det är svårt att gå emot sina föräldrar. Men prata med den du träffar om hur ni ska göra med dina föräldrar så kan du få hjälp att hantera den biten också.