Hej! Jag är en kille på 17 år som har ett jobbigt problem. Varje dag känns det som att jag har en stor klump i halsen som bara blir större ju längre tiden går. När vi övade avslappning i skolan var jag nära på att bryta ihop och fick anstränga mig extremt för att inte börja gråta. Hade det något att göra med att mitt yttre försvar luckrades upp, som jag har läst att det kan göra vid avslappning? Jag vet inte var de här känslorna kommer ifrån och det är jättejobbigt att gå med den här klumpen varje dag. Vad skall jag göra? För övrigt har jag svårt att visa mina känslor och det är en orsak till varför jag undvikit att tala om mitt problem.

---

SVAR

Att gå runt med en klump i halsen, eller magen, eller en känsla av att man ska spricka osv, hänger enligt min erfarenhet nästan alltid ihop med att man som person har svårt att prata om sina känslor. Dom "samlas liksom på hög" istället, och till slut blir det så mycket att hålla inom sig att man börjar få en sådan här känsla som du beskriver. Rent kroppsligt kan man alltså få olika känningar av det här, och ofta känner man sig spänd osv. Det beror på att man liksom använder kroppen för hålla kontroll på känslorna, varför man kan få olika stress och spänningssymptom som klump i magen, halsen osv.
Vid avslappningsövningar går det hela ju ut på att lätta på spänningar och stress och när kroppen börjar slappna av, kan det bli precis som du beskriver det. Försvar som man normalt håller benhård kontroll på börjar luckras upp, och olika känslor börjar liksom "sippra" fram, och den vanligaste reaktionen är att man vill börjar gråta.

Kanske var det detta som hände dig när ni skulle ha avslappning och du fick kämpa för att inte gråta.
För att komma till rätta med sådana här problem gäller det att man lär sig att både känna igen olika känslor i sig själv och att man lär sig att uttrycka dom. Då brukar klumpar i halsen osv ge med sig, och man klarar av att både vara mer avspänd, lugn och trygg i sitt vardagliga liv. Mitt råd till dig är därför att du fortsätter på den bana du slagit in på i och med att du skrev hit. Kanske var det första gången du berättade för någon om hur du kände det, och i sådant fall har du redan tagit ett stort kliv framåt. En fortsättning skulle kunna vara att du går till skolkuratorn eller till närmaste Ungdomsmottagning och söker upp kuratorn där. Tillsammans kan ni sedan gå på upptäcktsfärd och se vilka känslor det är som du går och bär på inom dig, och hur du skall kunna uttrycka dig och slippa gå och bära allt inom dig. Det behöver inte handla om att det är några väldigt dramatiska känslor eller att något speciellt har hänt dig, utan oftast handlar det om mer vardagliga känslor som uppstår varje dag. För livet är sådant att vi hela tiden uppfattar saker med våra sinnen som skapar olika känslor i oss. Och om vi inte delar dessa med någon eller vågar känna känslorna i oss själva, så staplas det som jag sade tidigare på hög, och då är det dags att göra något åt det, vilket jag hoppas att du kommer att göra.