Hej jag har blivit mobbad inann jag ens började skolan men det var när jag var ute och lekte sen när jag började skolan så mobbade dom mig ganska mycket nu går jag i sjuan och mobbas fortfarande min mamma och min pappa orkar inte bry sigverckar det som och ta inte upp något prata ordentligt med dom för det hjälper inte sen lärarna verckar inte heller bry sig jag har suttit och skärt mig på armen och det spreds sig snabbt i skolan och skolsyster fick reda på det och pratade med mig men då skyllde jag på nyfikenhet om hur det känder snart så kommer jag slå dom eftersom ingen bryr sig och då får jag skulden som vanligt dom vuxna är f*n störande dom bryr sig inte om jag blirmobbad men och jag slår dom då j****r ska dom skydda det är så störande sen är det en i nian som gått och och lärarna ser ut och inte våga säga emot dom vad ska jag göra snart ligger det nog en blodig 13 åring pågolvet men halsen uppskuren

---

SVAR

Jag förstår om din situation är hemskt jobbig och att det är frustrerande när ingen lyssnar eller verkar bry sig. Tyvärr så klarar inte alla vuxna att hantera när barn blir mobbade, och vet inte vad dom ska göra, varför det ibland kan verka som om dom inte bryr sig, och det verkar som om du mött det här både hos dina föräldrar och hos dina lärare.
Jag vet att det inte är lätt i din situation eftersom både självförtroendet och tron på vuxna får sig en rejäl knäck, men jag vill ändå säga till dig att alla vuxna inte är så här. Det finns många som verkligen bryr sig, och som skulle vilja hjälpa dig om du gav dom chansen, och skolsköterskan som du nämnde skulle kunna vara en sådan person. Nu var det förmodligen så att dina dåliga erfarenheter av vuxna gjorde att du inte vågade berätta för henne vad som är den egentliga anledningen till att du skär dig, varför hon inte riktigt fick chansen att hjälpa dig. Och det är som jag sade tidigare ofta så att man stänger saker inom sig själv när man som du haft några upplevelser av att vuxna inte bryr sig. Då är man inte så pigg på att berätta för fler eftersom man ändå inte tror att dom kommer bry sig heller. Man kunde ju önska att livet skulle vara lite mer rättvist i dom lägena och att alla som vågar berätta får hjälp också, men det är inte alltid så, varför man kan råka ut för besvikelser många gånger innan man träffar rätt person. För det gör man alltid till slut om man inte ger upp och slutar berätta hur man har det.

Så vad jag hoppas är att du kan hitta styrka i dig själv att våga ta chansen att berätta igen, och våga tro att det finns vuxna som kan och vill hjälpa dig. Du skulle tex kunna gå tillbaka till skolsköterskan och berätta för henne att du helt enkelt inte ville säga hur det var förra gången då du blivit besviken så många gånger på att ingen lyssnat. Du skulle också kunna gå till skolkuratorn och berätta samma sak. Det viktiga är att du går till någon och berättar för du ska inte behöva ha det så här. För går man för länge och har det som du är det lätt hänt att man bygger upp så mycket ilska och besvikelse inom sig att man till slut inte klarar att hantera situationen, och enligt min erfarenhet så förlorar man så mycket själv på det. För vad alla vill innerst inne, och du också, är ju att må bra, känna sig omtyckta och våga tro på att livet är något gott. Och om du hittar rätt person och vågar berätta så finns det inget som säger att du inte skulle kunna ha det så. Men då måste du våga säga hur det är, och försöka hitta den person som kan hjälpa dig att få rätt på saker och ting. För någonstans finns den människan, och förmodligen mycket närmare än du tror.