Okänd
Tjej
Jag blev utsatt för våldtäktsförsök för 2 år sen och sen dess så kan jag inte lita på nån kille, jag flyttade till en annan stad för att studera och i den vevan gjorde min pojkvän slut och jag känner mej bara så ensam och värdelös. För en månad sen ville han försöka igen och jag trodde han menade det men plötsligt slutade han bara höra av sig, trots att han bedyrat att han verkligen saknat mej och vill vara med mej. Jag har hoppat av skolan, främst för att jag inte orkade studera men oxå för att jag kände mej så utanför i klassen. Allt är kaos, och jag orkar inte ta itu med nånting. Snart kommer jag få csn efter mej oxå eftersom jag inte meddelat dem om mitt studieuppehåll men jag orkar inte bry mej.På det så tror mina föräldrar att det går bra för mej i skolan, de kommer bli så besvikna. Jag är mest hemma o är ledsen och vill bara försvinna. När jag går på stan ensam så tycker jag alla stirrar på mej och jag vill bara gömma mej.Fast jag vet att jag inte är tjock egentligen så kan jag inte låta bli att kräkas varje gång jag ätit. vet inte hur jag ska ta mej ur det här, jag har inte råd att gå till nån psykolog och jag vet inte om jag ens kan ta mej för att kontakta nån ändå. Jag strular runt en hel del med olika killar, söker bekrääftelse antar jag. jag mår verkligen dåligt, vad ska jag göra för att få ett slut på det här? Vad är det för fel på mej egentligen och finns det något annat man kan göra förutom kontakta psykolog?
SVAR
Det är inte ovanligt att tjejer och killar som blivit utsatta för den här typen av brott, tappar tron på både sig själva och sina medmänniskor efteråt. Att allt blir kaos, och att man inte orkar ta tag i någonting, då man mår för dåligt och känner sig värdelös, är också något som är tämligen vanligt om man inte fått hjälp med att bearbeta det som hänt en. Det här kan du läsa mer om på en hemsida som har adressen www.hopp.org
Vissa personer hittar sätt att hantera det här så att livet blir drägligt och fungerar, men dom flesta behöver hjälp för att förstå sina egna känslor och reaktioner, och för att sedan kunna komma vidare. Mitt råd till dig är därför att du söker hjälp för att komma tillrätta med dig själv och ditt liv igen. För när det ena efter det andra strular till sig är det risk för att man till slut helt tappar greppet och då är det mycket svårare att orka ta tag i det. Därför vill jag inte att du väntar, utan att du ganska omgående söker hjälp, för enligt min erfarenhet behöver dom flesta hjälp från någon utifrån för att vrida en sådan här situation rätt igen. Och det finns hjälp att få som inte behöver kosta dig något. Du kan gå till närmaste Ungdomsmottagning. Där finns kuratorer och ibland psykologer och det är helt gratis att gå dit. Man kan gå till Ungdomsmottagning upp till 25 års-åldern. Ett annat alternativ är att du vänder dig till den studenthälsa som säkerligen finns på din skola. Varje högskola och Universitet har nämligen egna kuratorer och ibland psykologer som finns där för studenterna. Den hjälpen är också gratis.
Sedan tycker jag att du skulle fundera över ifall du inte skulle ta och berätta för dina föräldrar. Du nämner inte ifall dina föräldrar känner till våldtäktsförsöket eller ej, men du verkar utgå från att dom skulle bli besvikna ifall du berättade att du inte orkar med skolan. Men enligt min erfarenhet blir dom flesta föräldrar inte besvikna i första hand när dom får höra att deras barn har det svårt och inte klarar av att hantera sitt liv pga saker han/hon råkat ut för. Dom flesta föräldrar brukar reagera med sorg och en önskan om att hjälpa sitt barn. Och skulle du få deras förståelse och stöd i att söka hjälp skulle mycket säkert vara vunnet för dig och du skulle inte behöva stå ensam i detta. Men fundera över detta själv, och tänk efter om du verkligen tror att dina föräldrar skulle bli besvikna på dig för att du har det svårt. Skulle dom inte vilja hjälpa dig i första hand tror du?
Men tveka i vilket fall som helst inte att söka hjälp, för jag tror att du ganska omgående kommer att känna lite hopp igen, för problem och svåra känslor har en tendens att växa när man går och bär dom ensam, varför jag hoppas att du orkar ta steget att söka hjälp, även om det känns svårt för dig just nu.
Visningar : 610
