Okänd
Tjej
hej. när jag var ca 4 år gammal så lurade två killar i femtonårsåldern ner mig i en källare. de försökte våldta mig, men just så kom min syster, hon hade letat efter mig eftersom jag hade försvunnit, och senare så berättade jag detta för mamma, och vii anmälde detta. jag vet inte vad som hände sedan, men jag är jätterädd nu, och jag klandrar mig själv för att jag följde med dom. jag har försökt ta självmord en gång. jag är jätterädd när det är mörkt, och jag kan inte känna mig särskilt trygg. och det blev inte bättre när en kille som jag inte enns kände frågade chans på mig, och när jag sa nej förföljde han mig och försökte strypa mig och min kompis. han var själv inte särskilt gammal, men han lyckades nästan! jag har uruselt självförtroende och jag brukar gråta tills jag somna på nätterna.alla tror att jag mår jättebra, men det gör jag inte! ingen fattar hur jag mår.. ingen! ska jag verkligen behöva stå ut med detta när jag bara är elva år gammal? vad ska jag göra gör att känna mig tryggare? jag vågar inte prata med mina föräldrar om det. hjälp mig, jag orkar inte mer snart!
SVAR
Nej, du ska definitivt inte behöva stå ut med att känna dig så otrygg som du gör. Men sådana här händelser sätter sådana spår i själen att man måste få hjälp att bearbeta det, annars dyker ofta den här typen av känslor du beskriver upp senare i livet, vilket det gjort för dig. Det var jättebra att dina föräldrar anmälde det, men du var så liten när det hände att det kanske var svårt för dina föräldrar att veta vad du uppfattade av det och inte.
Men nu är du äldre och blir på olika sätt påmind om den här händelsen och råkar dessutom ut för fler hemska saker som du berättat om. Nu är dock läget ett annat, för nu är du så gammal att du kan uttrycka dig så dina föräldrar kan förstå hur du känner, och det är det jag råder dig till att göra i första hand. Dina föräldrar kan nämligen inte veta hur du mår och tänker om du inte berättar för dom.
Jag kan förstå om det känns jobbigt att börja prata om det här igen, men det skulle sannolikt hjälpa dig en hel del om du kände att du fick stöd från dina föräldrar och att du dessutom fick reda på lite mer om vad som hände efter polisanmälan osv. Vid tillfället var du som sagt för liten för att förstå allt, och det kan ibland vara svårare eftersom vi människor inte mår bra när vi i efterhand måste gissa oss till vad som hänt och varför vi känner som vi gör. Om man får reda på fakta, kan ibland mycket falla på plats, och detta kan dina föräldrar hjälpa dig med.
Sedan är det också så att om dina föräldrar får veta hur du mår och vad du går runt och tänker på, kommer dom sannolikt se till att du får rätt hjälp så du får en chans att bearbeta det här. Du kan förvisso själv ringa till barnpsyk och prata med dom, eller så kan du gå till skolkuratorn och prata med henne/honom så hon/han hjälper dig. Men enligt min erfarenhet är det ändå viktigt att ha sina föräldrars stöd, varför jag tycker du skall ta mod till dig och prata med dom i första hand.
Men skulle det av någon anledning inte fungera för dig, så hoppas jag att du vänder dig till skolkuratorn, kuratorn på närmaste Ungdomsmottagning, eller att du ringer barnpsyk som du hittar på dom blå sidorna i telefonkatalogen. Det är nämligen viktigt att du får hjälp så du inte skall behöva gå runt och känna så här. Ta med dig en kompis om du känner att du vill det, huvudsaken är att du söker hjälp.
Sist vill jag säga till dig, att det är mycket vanligt att den som blir utsatt för något sådant här känner skuld och tror att det är ens eget fel. Men det är aldrig sant, för oavsett vad någon gör, så har ingen människa rätt att tvinga sig på någon annan. Det är aldrig offrets fel. Som vuxen kan man förvisso försöka skydda sig själv från sådant här genom att vara lite försiktig, men det spelar ingen roll även om man inte varit på sin vakt, det är aldrig ens eget fel ändå, utan det är den människan som utsätter någon annan för ett övergrepp som bär HELA skulden. I ditt fall, så var du dessutom för liten för att överhuvudtaget kunna skydda dig genom att vara försiktig, då en normal 4-åring litar på äldre personer och inte kan förstå att människor kan göra sådana här saker. Så du har absolut inget att anklaga dig själv för, vilket du också kommer att känna den dagen du fått hjälp att bearbeta det här.
Visningar : 549
