Hej Jag är en snart 20-årig tjej som har haft en hel del problem på sistone. Jag har under en längre period mått väldigt dåligt men har mestadels hållit det för mig själv, vilket har blivit en ond cirkel. jag kan inte längre säga det till mina föräldrar, det har gått för långt. Jag har alltid hört att om man ska gå till en psykolog, kuratoer el. dyl. så ska man uppsöka någon av ens eget kön. Jag har alltid haft mycket lättare för att prata med män än med kvinnor (men jag pratar hellre med mamma än med pappa..). Måste jag uppsöka en kvinnlig psykolog/kurator? Jag bor hemma och arbetar heltid. Kan jag gå i regelbunden terapi utan att mina föräldrar får reda på det? Snälla hjälp mig!!! Jag orkar inte mer, vet inte vad jag ska ta mig till!!!

---

SVAR

Det finns absolut inga vetenskapliga bevis eller erfarenheter av att det skulle vara bättre att gå till en psykolog eller kurator av det egna könet. I vissa situationer spelar det roll vilket kön terapeuten är av, och somliga personer tror att dom kommer ha lättare att prata med en man, eller kvinna, och väljer därför att gå till en person av det könet. Men ibland har man inte möjlighet att välja om man tex kommer till vuxenpsykiatrin och alla tex är av samma kön, eller det bara går att få tid hos en pga kö. I dom lägena är det min erfarenhet att även patienter som velat gå till någon av andra könet, brukar tycka att det fungerar bra efter att dom fått prova några gånger att gå till någon annan än vad dom hade tänkt sig. Enligt min erfarenhet är det viktigare hur personkemin (ganska luddigt uttryck i och för sig men jag tror du förstår vad jag menar)stämmer, och vilken/vilka metoder som psykologen behärskar.

Så i ditt fall, tycker jag du ska söka hjälp i första hand, och om du spontant känner att du hellre vill ha en man, tycker jag att du skall söka det. Sedan får du se om du hittar någon man du tycker det stämmer med, eller om du istället träffar en kvinna som det funkar med.
När det sedan gäller dina föräldrar så är du myndig, varför dom inte har någon rättighet att få veta vad du gör. Ingen psykolog eller kurator kommer alltså att kontakta dina föräldrar så det behöver du inte bekymra dig om. Enda sättet för dom att få veta är om du själv väljer att berätta.