Hej, hoppas att någon kan svara för jag känner mig självmordbenägen (igen, gjorde det i vintras också). Jag är kär i en tjej, kalla henne J, i min klass. Vi har nu gått vårt första år men vi känner inte varandra för vi är ca 120 st. i klassen (högskola). Det var i mars i år som jag insåg hur kär jag var (är) i J. Nu har jag frågat hennes bästa kompis, L, om det är något jag borde veta om henne innan jag tar kontakt. L svarar att J har pojkvän… Det krossade mig nästan, jag fick kämpa för att hålla gråten tillbaka (men den kom senare). Nyligen mailade jag ändå J, var helt enkelt tvungen att säga vad jag kände… jag hade ju inget att förlora. J svarade då att hon uppskattade mitt brev men inte har några planer på att lämna sin pojkvän. Hon undrar om vi inte kan lära känna varandra som kompisar i stället. Min fråga är nu, hur 17 ska jag kunna stå ut med att träffa henne som kompis när det enda jag vill är bli älskad av henne? Det känns som om hela min sommar är förstörd, jag hade sett fram emot att försöka bli ihop med J och tillbringa sommaren ihop… nu blir det inte så, och för tillfället vill jag bara ta livet av mig. Dessutom påverkas mina studier starkt av detta, är rädd att få CSN efter mig. Snälla hjälp!

---

SVAR

Det kan självklart vara oerhört plågsamt att inse att man inte kan få den man är kär i.
Det kan självklart också vara väldigt plågsamt att umgås med den man är kär i som kompis, då det kan vara svårare att komma igenom sin kärlekssorg om man ständigt blir påmind om det man inte kan få. Och eftersom du ändå stöter på henne i klassen så kanske du inte skall plåga dig själv ännu mer genom att dessutom börja umgås som kompisar. Så i det här läget bör du själv fundera över om det är så vettigt för dig att starta upp en kompisrelation med henne just nu när du befinner dig i sådan obalans. En möjlighet är ju att du tackar henne för erbjudandet, men säger att du hellre avstår just nu, så kan ni väl se längre fram.

När det sedan gäller att hantera ett brustet hjärta så finns det många olika sätt, och det gäller att hitta det som funkar för en själv. Det kan vara så att du kanske behöver dra dig undan ett tag och inte ha så mycket sociala kontakter, utan istället ägna energin du har till att klara det du vill klara, vilket verkar vara studierna i ditt fall. Det kan vara bra att inrikta sig och fokusera på något sådant. Dels så får du något annat att tänka på periodvis, (för tankarna på din sorg gör sig nog påminda ändå så fort du inte har något annat för händerna), och dels så får du tillfredsställelsen av att klara av något (studierna), vilket ger en puff för självkänslan som du säkert behöver i ett sådant här läge.
Risken i en sådan här situation är nämligen att man låter sorgen över att inte få den man är kär i, förlama en helt, så man låter allting runt omkring en rasa. Det kan vara ganska vanskligt att göra det, då det kan vara svårt att ta sig upp igen när man låtit allting fara iväg och man plussat på sina kärleksproblem med andra problem också. Då kan det till slut bli så att man tycker allt är så illa att man inte vet vart man skall börja för att komma på fötter igen. Därför kan det vara bra att man koncentrerar sig på en viktig sak i ett sådant här läge, så man klarar det "nödvändigaste" och inte ger sig själv ytterligare problem mot vad man redan har. Men det kan som sagt vara jobbigt att fokusera på det här sättet, och dessutom innebära att man får prioritera bort andra saker under en period, och i princip bara inrikta sig på att sörja, jobba med skolan, sörja, jobba med skolan osv, osv, innan man kommit igenom det hela så pass att man får lite mer energi.
Själva sörjandet kan man dock behöva hjälp med, speciell om man som du känner sig så ledsen att livet helt förlorar sin mening. Därför är mitt råd att du söker upp den studenthälsa som säkerligen finns på din högskola. Där brukar finnas en kurator som man kan träffa gratis. Kuratorerna inom högskolan är oftast förtrogna med den här typen av problem, och kan vara ett stort stöd för att du skall komma igenom den här tiden och ändå klara dina studier. Ett annat alternativ är att du vänder dig till närmaste Ungdomsmottagning om du är 25 eller yngre. Det kan nämligen sannolikt vara skönt för dig att få prata om det här, och få hjälp att bearbeta det som hänt dig. För livet är inte alltid enkelt, vilket man blir väl medveten om i sådana här lägen, och då kan det vara skönt att inte stå ensam.