jag är en deprimerad kille på 20 år.. jag har gjort en del olagligt. jag har gjort många illa på social nivå. jag har bara kul när jag gör nån illa eller dricker alkohol…jag skulle vilja prata med nån men jag vet inte vart jag ska vända mig. och när jag pratar med nån så vet de vad jag menar och hur jag har kännt mig de senaste åren men de säger att de inte vågat ta itur med de även fast jag e deras kompis.. vad ska jag göra …de känns som jag kommer göra nååt dummt snart för att få uppmärksammhet .. jag är inte korkad utan jag är meddveten om hur jag och många andra känner och jag lider fruktansvärt.. har gjort de många år. FAKTA: min pappa är alkolist min mamma är bra men jobbar mer på att få mig att må bra än vad hon tänker på hur jag mår igentligen. har en plastfarsa som kommer från krigsdrabbade balkan. har haft självmordstankar sen jag var 11. börja dricka alkohol när jag var 13. börja röka brass när jag var 14. börja röka tobak när jag var 12. var ska jag vända mig?

---

SVAR

Det kan vara jättebra som stöd i vardagen att prata med kompisar och andra närstående, men personer som finns runt omkring en har av olika anledningar oftast svårt att hjälpa en hela vägen. Dom vet oftast inte hur, och det kan man kanske inte förvänta sig att dom skall veta heller.
Så mitt råd i sådana här situationer är att man använder kompisar och andra närstående som stöd när det gäller att tex peppa en inför något speciellt, eller mer som allmän ventil när man behöver prata och livet känns för tungt. Men för att få hjälp med själva grundproblemen och åstadkomma en radikal förändring är det bättre att söka sig till någon som jobbar med sådant. Dels har dom kunskapen, och dels så finns det oftast en frihet i att få hjälp av någon som man inte behöver ha runt sig dagligen och som man inte har några nära band till, vilket gör att man inte behöver känna att man sliter ut vänner och andra nära med sina problem, eller att man inte kan säga vad man tänker av rädsla för att förstöra en vänskap eller något annat.

Så mitt råd är att du ringer upp vuxenpsykiatrins öppenvårdsmottagning och får en tid för ett första samtal hos dom. Det är en vanlig öppen mottagning där det bl a finns psykologer och andra terapeuter. Sedan får du och den du träffar bestämma hur ni går vidare utifrån vad som verkar vettigt för er båda. Du hittar dom på dom blå sidorna i telefonkatalogen eller ring ditt landstings växel så kopplar dom dig dit.
Du kan också gå till närmaste Ungdomsmottagning. Där finns i regel alltid en kurator, och ibland finns det även psykolog. En kurator är oftast inte utbildad för att behandla med samtalsterapi, utan ägnar sig mer åt vad man kan kalla stödsamtal.Men du kan komma ganska långt med en kurator om det nu skulle kännas bättre att börja där, och sedan han/hon hjälpa dig till en psykolog eller terapeut om ni tillsammans bedömmer att du skulle behöver mer kvalificerad samtalsbehandling än vad han/hon kan ge.

Jag tycker det är jättebra att du själv tar kontakt med oss för att få hjälp innan du gör något dumt. För har man som du haft det så tufft och hamnat i den här typen av problem, finns det alltid en risk för att man till slut skadar sig själv eller någon annan för att man inte ser någon annan utväg för att få någon att reagera. Men det finns hjälp att få så att du kan vrida ditt liv rätt och komma upp på ett mer positivt spår för dig själv. Men det kommer krävas att du söker den hjälpen själv, varför jag hoppas att du har ork och kraft till att göra det. Just i ett sådant här läge skulle du tex kunna använda dina kompisar. Dom kanske inte kan hjälpa dig med att lösa hela din livssituation, men dom eller din mamma, skulle kanske kunna ringa till både Ungdomsmottagningen och till öppenvårdspsykiatrin och höra vad du skullle kunna få för hjälp där, och när du skulle kunna få komma, vem du skulle få träffa osv. Sådant kan ju nämligen ibland kännas jobbigt att göra själv, varför det här är ett sådant läge där man kan be personer i omgivningen hjälpa till. Det är lite det jag menar med att personer runt omkring en kan vara till stöd i vardagen även om dom inte har kunskap eller möjlighet att hjälpa en hela vägen fram och ge en behandling. Så hör med någon av dom om dom skulle kunna hjälpa dig med det här om du inte vill ringa själv, och du skulle också kunna fråga någon av dom ifall dom kan följa med första gången om du skulle må bättre av det.
Jag håller tummarna för att du skall ha energi att ta tag i det här,för du verkar ha en styrka att kämpa, och en önskan om ett bättre liv, vilket kommer att hjälpa dig igenom det här.