På ett halvår har jag gått ner ungefär 12 kg. Jag känner alltid ångest över att jag är tjock (Är 170 cm lång och väger 57 kg) och ibland äter jag jättemycket för att sen kräkas, ibland är det som vanligt. Det är liksom inte aningen eller. Förut hade jag min målvikt att gå ner till, men när jag nu nådde den så märker jag att jag inte ser någon skillnad, jag vill gå ner mer! Jag tänker liksom "bara lite till". Håller jag på att bli sjuk?

---

SVAR

Det kan mycket väl vara så att du är på väg att utveckla ett betende och en syn på dig själv som är förenligt med ätstörning. Många med ätstörningsproblematik kommer in i det hela via en "vanlig" bantning, som dom sedan inte kan sätta punkt för. Istället fortsätter det eftersom synen på en själv har förändrats under tiden man bantat, varför man inte kan känna sig nöjd utan hela tiden tänker som du "lite till".

Det är positivt att du själv oroar dig för dom här tankarna och beteendet hos dig själv, och sannolikt behöver du stöd i att bryta det här "tänket" hos dig själv och sätta punkt för din bantning.
Så, mitt råd till dig är att du tex pratar med dina föräldrar och berättar för dom att du är orolig för hur du tänker kring dig själv och din egen kropp, och att du kräker ibland. Sedan kan ni tillsammans bestämma hur ni går vidare. Det kan vara så att det hjälper dig att helt enkelt bara berätta för dom, för en del av problematiken handlar om att man just hemlighåller det hela och går i "smyg" och tänker dom här tankarna. När man berättar för någon så blir det helt plötsligt inget hemligt längre och då kan det vara lättare att prata varje gång man tänker dom här tankarna, vilkelt gör att dom som finns runt en kan stötta en.

Men det finns andra alternativ också. Ett är att du går till närmaste Ungdomsmottagning, eller att du söker upp kuratorn eller skolsköterskan på din skola. Hon/han kanske har semester just nu, men dom brukar finnas tillgängliga en del veckor på sommarlovet.
Ett tredje alternativ är att du ringer upp öppenvårdspsykiatrin (barn-, och ungdom om du är yngre än 18 år). Berätta för dom om det här och säg att du vill ha hjälp så det här inte utvecklar sig till något mer allvarligt än vad det redan är.

Du kan själv ta ställning till vilket alternativ som passar dig bäst. Men jag råder dig till att fortsätta det som du påbörjat genom att skriva hit, nämligen att komma tillrätta med det här, så du kan leva ditt liv utan att vara missnöjd med dig själv, eller leva under ett ständigt tvång att banta. För det livet önskar jag inte min värsta ovän.