hejsan, jag är en 17 årig tjej som blivit utsatt för både incest och våldtäckt. jag har gått till kuratorn på ungdomsmottasgningen hemma, men kände inget förtroende alls för honom, han snarare skrämde mig! jag kände att han inte tyckte att det jag sa var tillräckligt tungt för att behandlas hos honom och vi satt ofta tysta i flera minuter. jag visste inte alls vad jag skulle säga. jag mår jätte dåligt, men kan inte öppna mig inför en kurator bara sådär som det förväntas. jag förstår inte hur man ska kunna prata?

---

SVAR

Jag beklagar att du inte fått den hjälp som man kan behöva i ett sådant här läge, och du ska veta att du absolut inte är konstig som inte bara kan gå in och sätta dig och börja prata om dina svåra upplevelser med en främmande man. För att våga göra det behöver man bygga upp en förtroendefull relation först och det är kuratorns jobb att ge rätt förutsättningar för det.
Jag kan ju inte helt förklara varför det inte funkade för er då jag inte vet hur den här kuratorn jobbar, men eftersom du kände detta obehaget kan jag ändå konstatera att han inte lyckats arbeta på ett sätt som personer i din situation behöver.
Jag måste dock berätta för dig att kuratorer i allmänhet inte har någon utbildning i terapi om dom inte har en vidareutbildning i psykoterapi. Dom flesta kuratorer saknar en sådan vidareutbildning varför dom inte har kompetens att bedriva terapi i någon egentlig mening, utan mer ägnar sig åt stödjande samtal. Och när man som du blivit utsatt för den här typen av allvarliga övergrepp som incest och våldtäkt är, skulle jag absolut inte rekommendera dig en kuratorskontakt. Om man själv upplever det som svårt att söka hjälp kan jag ibland rekommendera en kuratorskontakt som ett första steg där kuratorn kan stötta upp i början och hjälpa till och ordna en terapeutisk kontakt. Men i förlängningen behöver man behandling och inte en stödkontakt, och då behöver man en utbildad psykolog eller terapeut, vilket sällan finns på våra Ungdomsmottagningar. Så, det är definitivt ingen ursäkt för att den här kuratorn inte hjälpte dig, eller åtminstone sa att han inte hade kompetens att hjälpa dig och stöttade dig i att få en terapeutisk kontakt, men det kan vara en förklaring så att du kan förstå att det absolut inte skall gå till så här.

Jag hoppas verkligen att du inte helt tappat hoppet om att få hjälp, för det finns kompetent hjälp även om du måste söka den på annat ställe. Mitt råd är att du ringer till öppenvårdspsykiatrin. Där finns psykologer och terapeuter som kan hjälpa dig, och då menar jag inte bara hjälpa dig med att bearbeta och hantera dom svåra upplevelser du haft, utan också hjälpa dig med att våga prata och öppna dig. Det kan ta tid innan man känner sig mogen att gå in på själva övergreppen i en terapeutisk kontakt och det är inget som man ska stressa fram utan det kommer när man känner sig trygg och redo. Och den tryggheten bygger man upp under tiden där terapeuten/psykologen vägleder en. Att bli lämnad på det sättet med en ihållande tystnad som du upplevde att kuratorn gjorde, är i en viss form en metod som kan användas terapeutiskt i andra sammanhang och när man har en relation som man känner sig trygg i. Men att börja på det sättet och i en situation när du haft så svåra upplevlser är definitivt inte bra, så du behöver inte på något sätt klandra dig själv eller tro att det ska gå till så här, för det ska det inte.

Jag hoppas att du har ork att ge det hela en chans till och att du ringer till öppenvårdspsykiatrin. Läs gärna mer om det här och få tips på mottagningar i Sverige som specialiserat sig på sexuella övergrepp genom att gå in på www.hopp.org
Förhoppningsvis finns någon av mottagningarna nära dig, men annars kan du vända dig till den vanliga öppenvårdspsykiatrin där du bor för där finns personal med kompetens för att hjälpa dig.