SVAR
Jovisst kan tonåren för många vara en jobbig tid eftersom man själv och ens kompisar är på väg att bli vuxna med allt vad det innebär av att man ska hitta sin identitet, forma vem man är och hur man vill leva. Många känner helt plöstligt att kraven ökar, konkurrensen om uppmärksamheten hårdnar osv, varför det är lätt att känna rädsla för att inte duga, hamna utanför, inte lyckas osv.
Men bara för att det ofta är en jobbig tid, så tycker inte jag att man bara ska acceptera att må dåligt. För man ska inte behöva må dåligt bara för att man är tonåring och för tillfället känner att man tappat fotfästet. Tvärtom så är det just då man skall få hjälp. För det är tyvärr alltför många som befinner sig i din situation och som tror att deras problem är för små eller att det inte finns någon hjälp att få, varför vissa faktiskt väljer att ta sina liv till slut. Och det finns inget som gör mig mer ledsen än att se och höra om ytterligare en ung människas självmord, för jag vet att en hel del hade kunnat förhindras med rätt hjälp och stöd. Men oftast vet inte dom närmaste runt omkring vad som pågår för killen eller tjejen tror att dom är ensamma om att känna som dom gör, och drar sig därför för att berätta.
Men du och andra är långt ifrån ensamma om att tycka det är jobbigt med alla omställningar och förändringar man skall klara av i tonåren, så tro aldrig att du är konstig. För jag kan lova dig, att även dom klasskompisar du nu ser i det här gänget du pratar om, även dom, som verkar så hemma och nöjda och tillfreds med att känna sig inne i gänget, känner sannolikt rädsla, oro, meningslöshet och ibland ångest precis som du. Vi tar emot massor med frågor varje vecka och det är många av dom frågorna som kommer från dom som utåt sett verkar lyckade, men som inom sig känner rädsla för att inte duga, för att hamna utanför, eller bara har en känsla av tomhet och meningslöshet som gör att dom gråter för sig själva när ingen ser dom. Så allt är inte som det verkar.
Mitt råd till dig är att du ska söka hjälp och gå till närmaste Ungdomsmottagning, eller till skolkuratorn. Om du börjar prata med en kurator så kommer du sannolikt snart märka att problemen har en tendens att minska när man väl får prata om dom och får höra hur någon annan människa ser på det hela. För allting har en tendens att växa när man bär det inom sig, och till slut kan man bli så låst att man inte ser någon utväg. Så, utnyttja den hjälp som finns att få, för kuratorerna finns där av en enda anledningen, nämligen att hjälpa till i sådana här lägen. Sedan är min förhoppning att du kommer få så positiva erfarenheter av att prata med någon, att du kommer vilja börja prata med dina föräldrar också. För det kan vara en oerhörd lättnad att känna att man kan prata med sina närmaste om hur man egentligen känner inombords. Då minskar ensamheten och känslan av att stå utanför livet, varför problemen kan kännas mycket lättare att hantera. Så, gå inte längre själv, utan sök hjälp hos kurator i första hand, så skall du se att du kommer komma igenom den här perioden i ditt liv, med en styrka som du kommer ha användning av resten av livet.