Hej! Är en 18-årig tjej som har problem med en kompis. Misstänker nämligen att hon kan ha någon sorts "handikapp". Hon blir väldigt rastlös fort, är otroligt fumlig och klumpig, förstår ibland inte dom enklaste och mest vardagliga saker. Förut brydde jag mig inte om det, men jag har umgåtts mycket med henne på sista tiden, och nu är jag helt säker på att något inte stämmer. Ibland kan det kännas som at ta hand om ett barn när man umgås, man är aldrig riktigt på samma nivå. Det är otroligt frustrerande. Hon har kompisar och så,hon är jättesnäll, men jag vet att många irriterar sig på henne pga. det här. Men hon har otroligt bra betyg i skolan, och är verkligen ett "läshuvud". Känns dumt och fråga eftersom hon kanske blir sårad eller känner sig kränkt. Men allt står verkligen inte rätt till!

---

SVAR

Det är självklart en väldigt knepig situation du hamnat i, och det är inte helt lätt att prata om sådana här saker, då du inte vet ifall dina farhågor stämmer, och dessutom inte vet ifall hon själv är medveten om problemen.

Så, mitt förslag är att du försöker tänka på hennes negativa sidor som du skulle ha gjort om det gällt andra typer av problem som man inte förknippar med ett "handikapp". Tänk på dina andra kompisar. Säkert har dom sidor, eller gör saker ibland som du inte gillar. Hur gör du då?
Jo, om du snackar med dom så är det kanske naturligt att först tala om att man själv inte gillar ett visst beteende, att det gör en sur, ledsen, irriterad osv. Sedan är det kanske naturligt att fråga om varför kompisen gjorde som hon/han gjorde. Då får man ju en bild av hur kompisen ser på det hela och i bästa fall kan man förstå sin kompis och tillsammans komma fram till någon lösning.
Du skulle kunna använda den här modellen även när du pratar med den här kompisen du beskriver (om du nu bestämmer dig för att att försöka prata med henne). Dvs, du börjar att berätta vilka sidor hos henne som du inte gillar, eller irriterar dig på, eller blir arg på, eller blir ledsen över osv. Lämpligast kan då vara att du väljer ut en sida, eller ett beteende som du tycker är det mest jobbiga för dig. För radar du upp alla hennes brister så blir det självklart väldigt jobbigt för henne, och då kanske hon vänder taggarna utåt innan ni ens kommit längre.
När du sedan berättat för henne om vad det är som stör dig, så kan du gå till steg två, nämligen att fråga henne varför hon gör som hon gör, och hur hon tänker kring det hela. Förhoppningsvis kommer du att få höra hennes version och utifrån hennes svar kommer du sannolikt få svar på en del av dina frågor. Utifrån hur hon svarar och reagerar kan det sedan vara lättare att ställa följdfrågor och börja prata om det. Men mitt råd är att du fortsätter att betrakta det som vilket problem som helst och inte börjar prata om det som ett handikapp, så tillvida hon inte själv börjar prata om det som ett handikapp. För det viktiga är ju att ni två kommer fram till någon typ av lösning, dvs att du ger henne möjligheten att förändra sitt beteende. Klarar hon inte det så kommer du sannolikt inte att vilja umgås med henne i längden ifall dom här sidorna är så jobbiga att det positiva inte överväger. Och i det läget spelar det ingen roll ifall hon har ett handikapp eller inte. För om du tänker på det så, så gör det sannolikt ingen skillnad för dig om du vet att hon har ett handikapp eller inte. Sannolikt tycker inte du att hennes negativa sidor blir lättare att handskas med även om du vet att hon skulle ha ett handikapp, varför det i slutänden kommer handla om ifall ni två funkar ihop eller inte. För skulle det vara så att hon har ett handikapp så är det hennes föräldrars ansvar i första hand att se till att hon får rätt hjälp. Och även lärare och annan skolpersonal har möjlighet att gripa in. Men du som kompis, bör fortsätta behandla henne som den person hon är, handikappad eller ej. Och då gäller det att du snackar med henne precis som du skulle gjort med vem som helst. Sedan får du se hur det går, och hur er relation utvecklar sig i framtiden.