Jag är en tjej på 14 år och vill inte leva längre.Inget speciellt har hänt men det är bara så att jag tänker på självmord varje dag och jag undrar om jag verkligen har problem? och om det är ett tillräckligt stort problem för att går till nån ungdomsmottagning eller kurator? Skulle ja behöva hjälp? eller är det bara så att ja tror att ja har problem? Jag skulle vara väldigt tacksam om ni skulle kunna svara för jag vet inte vad jag ska göra längre!

---

SVAR

Jag skulle vilja säga att inga problem är för stora eller för små för att man ska kunna gå till kuratorn i skolan, eller på Ungdomsmottagningen och prata.
När det sedan gäller ifall du har problem eller om du bara tror du har problem, så är det faktiskt ingen större skillnad. För alla problem är på ett eller annat sätt en kombination av verkliga händelser och hur vi tänker kring saker som hänt, eller händer, varför det kvittar ifall det senare skulle visa sig att problemet egentligen inte var så stort som vi trodde. Så länge vi trodde att problemet var stort, så var det ju faktiskt det också om du förstår vad jag menar?
Så, vare sig du verkligen mår så dåligt att du inte vill leva längre, eller om det här med självmord är en tanke som bara fastnat i dig, utan att du egentligen vill ta livet av dig, spelar alltså ingen roll. Att tänka på självmord varje dag kan vara nog så plågsamt, även om det senare skulle visa sig att det inte var mer än en tanke man fastnat i.
Nu är det förvisso tämligen sällan enligt min erfarenhet som tankar på självmord "bara" är en tanke. Det finns oftast en eller flera orsaker till att man börjar känna och tänka som du, även om det inte är tydligt för en själv till att börja med. Men när man väl börjar prata med någon, så brukar man kunna komma fram till en rad känslor, tankar och ibland händelser som gör att livet känns meningslöst att leva. Tankarna, känslorna och händelserna kanske inte behöver vara så stora i sig, men tillsammans kan dom bli för tunga att bära, varför man börjar fundera på självmord. Och uppenbarligen så känner du så här just nu, dvs att du inte vill leva längre, och det är alltid något man ska ta på allvar enligt min erfarenhet, varför det alltså inte finns några skäl till varför du inte skulle söka hjälp.

Så, mitt råd är att du går till närmaste Ungdsmottagning eller att du vänder dig till kuratorn eller psykologen i skolan och börjar prata med någon av dessa. Gå inte ensam med dom här tankarna och känslorna för länge, för när man går ensam och bär på sådant här, så brukar det växa sig större och större, tills man till slut inte tror att man skall kunna hitta ut igen. Det är därför det är så bra att gå och prata med någon, så gör det så fort som möjligt och vänta inte.