Okänd
Tjej
Jag känner mig oftast väldigt nere. Det började med att jag kände mig deppig ibland när det var jobbigt i skolan eller liknande. Men nu känns det så nästan varje dag. Kanske någon dag varannan vecka är jag på bra humör, och det är så sällan att folk liksom lägger märke till när jag (för en gångs skull)är glad. När jag vaknar på morgonen tänker jag: Jag har orkat alla andra dagar, så nu måste jag orka ännu en dag! Jag tänker så för att peppa mig själv, men det hjälper inte precis. Jag önskar ofta att jag inte skulle finnas mer och jag börjar fundera på hur man kan ta självmord utan att det gör ont, sedan kommer jag på mig själv med att sitta och tänka på självmord och då blir jag så ledsen och rädd för att jag ska skada mig själv. Och så tänker jag på hur ledsen min familj och mina vänner skulle bli om jag dog, och då blir jag ännu mer deppad eftersom jag bara vill dö, men jag måste ju tänka på min familj. Jag orkar inte längre och jag vet inte vad jag ska göra!! Jag vill inte berätta för mamma att jag tänker på självmord för hon skulle bli så ledsen, och om jag går till en kurator så ska hon/han bara ställa en massa frågor. Och det finns ingen annan att berätta det för. Jag kan ju inte berätta det för en kompis (eftersom jag inte har någon pålitlig sådan) och inte för en lärare, eftersom den bara skulle säga till mig att gå till kuratorn. Jag orkar snart inte längre!!!
SVAR
Ibland kan sådana här svarta tankar om livet dyka upp, och går man med dom för länge utan att ha någon att prata med, kan dom få ett fäste och man själv hamnar i en negativ spiral där man till slut inte ser någon utväg, varför tankarna på självmord börjar komma. Och det faktum att man ofta går med dom här tankarna och känslorna för sig själv, utan att berätta för någon, är inte bara en orsak i sig till att tankarna och känslorna får ett större grepp, utan det gör också att man fastnar i sin egen känsla av hopplöshet och därför har svårt att bryta det hela och tex söka hjälp.
Du verkar ha hamnat i en sådan här situation och det är självklart inte alls bra. För det är inte bara din familj och dom som finns runt dig som skulle bli ledsna om du försökte ta ditt liv, utan den största otjänsten gör du faktiskt dig själv, då du inte ger dig chansen att leva det liv du ändå har fått, och som faktiskt kan visa sig bli ett bra liv, även om du inte tror det just nu.
Jag önskar självklart att du skall hitta kraften att ge dig den chansen, för min erfarenhet är att ingen människa egentligen vill ta sitt liv, utan det är något som sker för att man själv inte kan se någon annan utväg. Och för mig som vet av erfarenhet att man med rätt hjälp kan hitta dom utvägarna så är varje självmord ett slöseri och en tragedi, speciellt när det sker utan att personen berättat för någon hur det känns innerst inne, utan burit allt inom sig utan att någonsin ge någon annan chansen att hjälpa.
Mitt råd till dig är därför att du skall försöka samla kraft att berätta för din mamma eller för kuratorn på närmaste Ungdomsmottagning eller i skolan om hur du faktiskt mår. Och om du är bekymrad för att din mamma skulle bli ledsen av att höra, så kan du tänka på hur ledsen hon skulle bli om hon i efterhand fick veta hur du mådde och att du aldrig sade något. Det är en situation som man som förälder vill slippa uppleva. För oavsett om det känns jobbigt att inse att ens barn mår så dåligt att till och med självmordstankarna finns där, så är det inget mot hur det känns ifall man aldrig får chansen att hjälpa. Så, fundera över detta, och tänk på hur du själv skulle velat ha det om du hade varit vuxen och det varit ditt barn som mått som du gör nu. Hade du inte velat veta, även om det varit jättejobbigt och chockerande att höra det för första gången?
Skulle det nu vara så att du ändå kommer fram till att det känns för jobbigt att berätta för din mamma, så hoppas jag ändå att du tar chansen att gå och prata med en kurator. Visst kommer kuratorn att ställa frågor kring olika saker, men det är du som avgör hur mycket du vill berätta varje gång, varför du får ta det i din egen takt. Det viktiga är nämligen inte att du berättar precis allt direkt, utan ge dig själv chansen att få ett förtroende för den kurator du träffar så ska du se att det inte känns jobbigt sen att prata och berätta mer och mer.
Fundera noga på det här jag sagt, och tänk på att det är dina svarta tankar gör att du förmodligen har svårt att känna hopp om framtiden, varför din första reaktion sannolikt är att det är lönlöst. Men jag hoppas att du kan lita så pass mycket på mina ord om att det oftast finns en ljusning där framme om man bara ger sig själv möjligheten att få hjälp, och att du sträcker ut handen mot någon som kan finnas där för dig.
Visningar : 200
