user-image
Okänd
Tjej

Min 16-åriga tonårsdotter har kört fast i ett väldigt tråkigt mönster. Hon kan inte prata med någon i familjen, har väldigt få kamrater, sitter enbart och pluggar kvällar och helger. Kan tyckas vara positivt men vad har man för nytta av enbart teoretiska kunskaper när man helt saknar förmågan att umgås med familj och har väldigt svårt att få vänner? Vi känner att familjen i övrigt inte orkar med hennes (gentemot oss) elaka sätt. Jag tror att det skulle vara nyttigt för henne att få prata med någon utomstående men vart vänder vi oss?


SVAR

Kanske är det som du säger att din dotter skulle må bra av att få prata med någon utomstående, men min erfarenhet av den här typen av problem säger mig att det sällan fungerar så att man kan "skicka iväg" den person i familjen som för ögonblicket verkar vara orsaken till problemen för att få hjälp, och sedan funkar allt som det ska. Så, min fråga till dig är, har du pratat med din dotter kring hur hennes beteende påverkar hela er familj och även frågat efter hennes syn på saken? Och fråga nummer två blir: Är din dotter överens med dig om att det skulle vara nyttigt för henne att prata med någon utomstående?

Många gånger är det nämligen så att föräldrar som söker hjälp för sina barns räkning när det gäller den här typen av problem som du beskriver, kommer med ett motsträvigt barn, som inte alls anser att problemet ligger hos henne/honom. Och förutom den uppenbara svårigheten för en behandlare att försöka hjälpa någon som är där mot sin vilja, så har faktiskt barnet oftast rätt. För ett problem inom en familj när det gäller relationer och kommunikation beror sällan på en. Utan det gamla talesättet att det aldrig är ens fel att två träter, visar sig stämma i så gott som samtliga fall. Därmed inte sagt att man som förälder automatiskt gör fel för att ens barn börjar bete sig på ett sätt som inte funkar i familjen. Men i så gott som samtliga fall så kan föräldrarna bli bättre på att kommunicera och relatera till "problembarnet", vilket många gånger är en förutsättning för att "problembarnet" skall komma på rätt köl igen. Därför är det viktigt att man som förälder inte pekar ut ett särskilt barn i familjen som orsak till vissa problem, utan att även föräldrarna visar det barnet att dom själva är beredda att söka hjälp och bli bättre på att både lyssna, förstå, och kommunicera med barnet kring vilka regler, normer, värderingar och principer som familjelivet bör bygga på. Det kan i många fall vara det bästa sättet att hjälpa sitt barn framåt när man tycker att han/hon fastnat i något mindre positivt. Och på köpet så lär man sig själv att kommunicera bättre inom familjen och med det barn som man kanske annars bara känner trötthet inför.

Så, mitt råd är att du och din man i första hand funderar över detta, och kommer ni fram till att ni är villiga att gå vidare med era funderingar på att söka hjälp från utomstående så kan ni tillsammans med er dotter vända er till barnpsykiatrin eller en privat psykolog/legitimerad psykoterapeut (dyrare alternativ).

Visningar : 303