Jag brukar skära mig i handlederna då och då men bara för att det känns så skönt. Det är som att all smärta inombords förflyttas till såret som jag skärt upp. Men nu då jag har hållt på en tid så visst förstår jag att det är dumt, men jag kommer aldrig försöka begå självmord. Sådana tankar hade jag bara då jag var liten och jag vet hur dumt det är, men däremot kan jag inte sluta skära mig i de svåra stunder då tankarna blir som jobbigast. Min barndom (som jag helst inte drar upp här) var väldigt jobbig och jag vet inte hur jag ska itu med det utan att mina föräldrar ska få veta. Jag vet att jag behöver hjälp, men skulle inte klara av att familjen vet. Tacksam för svar.

---

SVAR

Du kan gå till närmaste Ungdomsmottagning eller vända dig till psykiatrin (barn-, och ungdom om du är under 18 år). På dom ställen jag räknat upp finns kuratorer, läkare och psykologer som kan hjälpa dig. Du kan få en samtalskontakt utan att din familj behöver få veta, då den du samtalar med har tystnadsplikt. Så, var inte rädd för att gå och söka hjälp, och ta gärna upp dina rädsla för att familjen ska få veta det första du gör, så att du och den du träffar kan prata om det här med tystnadsplikten. På det viset kan du få svar på dina frågor som förhoppningsvis gör att du kan känna dig helt trygg med att prata utan att någon i din familj behöver bli inblandad. Så, fråga gärna den du träffar kring det här med tystnadsplikt tills du känner att allt känns okay för dig. För meningen är ju att man ska känna sig säker på att det man säger stannar hos den man pratar med, och därför har man all rätt i världen att fråga om detta och prata om den oro man känner. Det är liksom en del i att bygga upp ett förtroende som gör att man vågar berätta om sina tankar och känslor längre fram.