hej jag är en tjej på 14 år under en period har jag mått väldigt dåligt gråtigt å tycket att livet känts meningslöst att de inte är lönt att leva att jag lika gärna kan dö nu ! jag är väldigt trött på att vara lessen jag orkar snart inte mer ! när jag inte vill gråta har jag skurit mig i armarna för att slippa gråta ! jag vågar inte riktigt gå till stans ungdomsmottagning dels för att jag e blyg å så å vet inte hur de går till å mass saånt å sen vill jag inte att mina föräldra ska veta hur jag mår

---

SVAR

Mitt råd till dig är att du verkligen försöker att söka hjälp på antingen Ungdomsmottagningen eller hos tex skolans psykolog eller kurator. Att gå runt och känna på det sättet som du känner är inte alls bra, och då ska man inte gå runt och bära allting ensam. Och även om det kanske inte känns så just nu, så finns det hjälp att få som kan göra att dom här känslorna slutar plåga dig och du kan leva ett liv utan att må så här dåligt.

Att gå och söka hjälp går till så att du tex ringer till Ungdomsmottagningen och beställer en tid, eller så går du dit när dom har öppet hus, vilket dom brukar ha någon dag i veckan. Då kan man komma utan att ha beställt tid. När du kommer dit, eller ringer så ber du att få prata med kuratorn eller psykologen. Allt är gratis så du behöver inte tänka på någon betalning.
Sedan när du fått en tid, och får träffa psykologen eller kuratorn så kommer han/hon att hjälpa dig med att berätta om varför du sökt hjälp genom att han/hon ställer olika frågor till dig. Och du behöver inte tänka på att du måste vara bra på att prata, utan han/hon hjälper dig att få fram det du behöver få sagt. Och sedan är det också så att det kan ta flera gånger innan man vågar prata öppet då det kan ta lite tid innan man känner förtorende för den man träffar. Så, det är alltså ingen som förväntar sig att du ska kunna sätta dig och bara berätta allt du tänker och känner direkt, utan i takt med att du känner dig tryggare med den du träffar så kommer du också att kunna berätta mer och mer. Och dom hjälper dig hela tiden med att prata, så du behöver alltså inte vara bra på det.

Om du sedan är orolig för det här med att dina föräldrar ska få veta, så är det generellt så att den du träffar har tystnadsplikt. Endast i vissa speciella lägen då det är akut fara för någons liv bryter man den. Annars är alla som jobbar på Ungdomsmottagningarna noga med att dom som söker hjälp ska känna sig trygga med att det som sägs stannar där. Men det allra bästa för att du ska känna dig helt trygg med detta är att du helt enkelt frågar den du träffar kring det här. Berätta gärna att du är orolig för att dina föräldrar ska få veta, så kan personen du träffar svara dig hur han/hon ser på det hela. Och förmodligen kommer hans/hennes svar göra att du känner dig så säker att du vågar prata med den du träffar. Så, var alltså inte rädd för att fråga om du är orolig för något, för dom som jobbar med sådant här är vana vid att unga personer är oroliga för det här med om föräldrarna ska få veta eller inte, så det är inget konstigt för dom att du undrar och vill försäkra dig om att dom håller på tystnadsplikten.

Jag hoppas verkligen att du tar mod till dig och söker hjälp, och har du någon vän så kan du gärna ta henne/honom med dig ifall det skulle hjälpa dig. För det viktiga är att du går och får någon att prata med, för så här ska man inte behöva må, och man ska definitivt inte gå runt och bära på sådana här känslor helt ensam.