Hej, Jag är en kille som är 17 år gammal. Jag är väldigt blyg. Jag har svårt att uttrycka mig smidigt. Det går alltid trögt och det känns osäkert att prata med andra människor. Nu när jag börjat i gymnasiet och i en helt ny klass känns det inte bättre. Jag känner mig ensam. Jag har ingen nära vän längre. Alla vänner har liksom försvunnit med tiden. Det har bara blivit så. Jag har ingen längre att snacka med på fritiden och är alltid själv efter skolan. Alltid när skolan är slut får jag något av nån slags ångest och mår illa av att komma hem till tomheten. Först trodde jag att det skulle vara såhär bara i början men har kommit underfund med att det är mig själv som det är fel på. Jag vågar aldrig gå fram och prata med någon och går oftast ensam i skolan vilket får dom andra att tro att jag är en sån lustig, udda person trots att jag inte vill vara det. Vad beror detta på??? Att jag är så tillbakadragen. Jag vill ju inte vara sån egentligen. Jag trivs bland folk men att vara ensam också, men när det är helg och så saknar jag någon att vara med, vilket jag inte har längre, eller har förresten alltid varit ensam på helger och lov etc. Jag har också blivit förtjust i en tjej i min klass men det är samma sak där. Inte vågar jag göra något åt det. Det är inte kul att gå och vänta på att en "förälskelse" bara ska gå över, som det alltid har varit för mig tidigare, utan att det har hänt något. Jag har aldrig varit tillsammans med någon tjej tidigare så jag vet inte hur jag ska göra heller. Ibland känner jag en stor hopplöshet och vill ge upp men vet att självmord inte löser något. Vad ska jag göra? Vad har du för råd? Har du några förklaringar till var min blyghet kommer ifrån? Har du några råd på hur man kan bli mer positiv för jag har hört att ett bra självförtroende bygger på att man känner sig själv, vilket jag inte jag gör. Jag vet nog inte vem jag är egentligen och är nog inte speciellt trygg i mig själv heller. Kan du ge mig några hjälpande ord på vägen, hur jag jobbar bort min blyghet och får ett bättre självförtroende? Tack för mig.

---

SVAR

Att vara blyg kan bero på många saker, varför jag tyvärr inte kan ge dig något svar på varifrån just din blyghet kommer. Det jag däremot kan säga är att det här med blyghet ofta blir som en negativ spiral. Man är lite blyg, och därför vågar man inte ta kontakt och visa att man vill vara med. Det leder till att andra tror att man är ointresserad varför människor ignorerar en, eller till och med börjar betrakta en som udda/konstig. Det i sin tur gör att man själv känner man blir ännu mer osäker, vilket gör att man får ännu svårare att ta kontakt osv, osv.

Den här cirkeln kan man bryta. Och visst kan det vara så som du säger att ett gott självförtroende bygger på att man känner sig själv, men faktum är att man inte bara kan sitta på sin kammare i ensamhet och lära känna sig själv. Utan det kanske är främst i situationer ihop med andra som man lär känna sig själv. Genom att ta kontakt, göra saker ihop med andra, får man en chans att skaffa sig erfarenhet om hur man själv gör i olika situationer och vilka värderingar man själv står för. Detta blir nämligen oftast tydligt när man kan ställa det i relation till vad andra gör och vad andra tycker. För oavsett om resultatet av att man tar kontakt blir positivt eller negativt, så lär man sig saker om sig själv. Och att lära sig vad man inte gillar, och vilka människor man inte vill umgås med är minst lika värdefullt för självkännedomen/självkänslan som att man prickar rätt hela tiden och allt går som på räls.

Så, mitt råd till dig är alltså att du skall försöka bryta den här negativa spiralen genom att du helt enkelt hoppar ut i det okända och börjar ta kontakt och visa att du är intresserad av att vara med. Det kommer att bli jobbigt för dig, för det kommer sannolikt ta ett tag innan dina klasskompisar fattar att du inte är den där udda personen som dom trodde du var, utan att du faktiskt vill vara med i gemenskapen. Men ge inte upp utan ge det lite tid och fortsätt att försöka prata med dina klasskompisar. Eftersom ni går i samma klass kan du börja med att prata om saker som tex har med skolan att göra. Allt från att fråga om läxor, prov, till att kanske fråga om vad han/hon tycker om en viss lärare, och sedan berätta vad du tycker. Ja, om du tänker efter så finns det säkert många små saker du kan börja med så du blir lite varm i kläderna. Så, ha inte för stora krav på dig själv att du direkt skall kunna snacka om precis vad som helst, utan börja med lite småsaker som gör att du börjar ta lite kontakt och utveckla det sedan efterhand som du börjar känna dig lite säkrare. Tänk också på vad jag sade, att det kommer inte alltid att funka och du kommer ibland att känna dig både besviken på dig själv och på den du tagit kontakt med. Men försök att inte fastna i besvikelsen och klandra dig själv eller den andre, utan se det istället som en situation där du lär dig något som du kan ha nytta av nästa gång du tar kontakt. På det viset kommer du med tiden att bygga upp en självkänsla som framöver kommer att göra att du även vågar ta kontakt med den du är kär i. Men ha inte för bråttom med det, utan ge dig själv lite tid att träna. För faktum är att du kan se det som att du är en otränad idrottsman som behöver en längre period av grundträning innan du kan ge dig ut på tävlingsbanan. Och under den tiden gäller det att du peppar dig själv och att du lär av dina misstag. På det viset kommer du att kunna vända det hela till en positiv spiral och när du nått dit då kommer det vara mödan värt.

Sist men inte minst ska jag ge dig ett konkret exempel på det här med att inte trycka ner sig själv, utan istället vända saker till att bli positiva. Du har i början av ditt brev skrivit att du har svårt att uttrycka dig. Förmodligen lever du med den här bilden av dig själv, och det kan vara en del i att du inte vågar ta kontakt. För om man tycker att man själv har svårigheter att uttrycka sig så är det ganska naturligt att man drar sig för att ta kontakt. Nu skulle jag dock vilja påstå att den bilden är tämligen skev. Det är få brev från 17-åringar, av alla som vi får hit till Ungdomsmottagningen, som är så välformulerade som ditt. Så, utifrån ditt brev skulle jag aldrig betrakta dig som en person med svårigheter att uttrycka dig, utan tvärtom tänker jag att det här är en kille med hög förmåga att uttrycka sig och som dessutom har förmågan att formulera sig på ett tydligt sätt. Men du själv har av någon anledningen en annan uppfattningen. Sannolikt ser du då bara till att du har svårt att ta kontakt och sätter likhetstecken mellan förmågan att ta kontakt och förmågan att uttrycka sig. Men egentligen är detta två vitt skilda saker. Jag skulle alltså vilja påstå att du uttrycker dig mycket bra, men fram tills nu har du inte vågat visa det för andra. Så, i det här fallet har du alltså två valmöjligheter. Du kan fortsätta betrakta dig själv som en person med låg förmåga att uttrycka dig, plus att du är en person som är blyg och osäker i sociala sammanhang. Eller så kan du Du välja att sluta se på dig själv som en person med svårigheter att uttrycka dig, och istället se dig som en person som är bra på att utrycka dig, men som är otränad i sociala sammanhang.
Jämför du dom bilderna så tror jag att du förstår att den sista är betydligt mer stärkande för självförtroendet samtidigt som den ger mer möjligheter då det är lättare att åtgärda något man är otränad i, än att åtgärda något där man helt saknar en förmåga.
Så, i princip har du alla förutsättningar för att lyckas nå ditt mål, då du har en god förmåga att uttrycka dig att utgå från, och resten handlar bara om envishet, mod och tålamod. Visst är detta sätt att se på det lite mer positivt än vad du själv har tänkt om det hela?