hej. jag har nyligen fyllt sjutton år. och jag lider av dålig självkänsla. jag har haft dåligt självförtroende sen jag började sjuan/åttan. det går aldrig över. och jag börjar bli mer och mer osocial för jag tror att dom jag pratar med ska titta på hur ful jag är i ansiktet när jag pratar med dom så jag håller mig helst undan. sen när jag någon gång kanske tycker att jag ser ganska okej ut faktiskt så säger en röst att nej det gör du inte, så får du inte tycka. jag är också deprimerad över min ålder. och efter att jag nu fyllde sjutton så blev det ännu värre. jag vill inte bli äldre. känns som att livet lika gärna kunde stanna här. alla pratar om att fylla 18 men jag vill verkligen inte bli ett enda år äldre. vill tillbaks till min barndom. jag tänker ofta på hur mörk min framtid är och känner lusten av att bara försvinna ifrån den. att kunna få dö redan nu. men jag vågar inte. är så rädd. jag vet inte vad jag ska göra. jag har inte pratat om det här med mina vänner. det enda dom vet är att jag har dålig självkänsla. något mer vill jag inte prata med dom om för det känns som jag skulle besvära dom bara. och jag törs inte gå till någon psykolog eller kuratorn. men det känns som jag behöver hjälp iaf. vad ska jag göra?

---

SVAR

Du verkar ha hamnat i en negativ spiral när det gäller dig själv och din kontakt med andra. Enligt min erfarenhet kan det vara väldigt svårt att på egen hand ta sig ur en sådan här situation, utan risken är istället att man bara drar sig mer och mer undan tills det känns som ett så stort steg att ta kontakt att man aldrig orkar eller vågar.
Mitt råd till dig är att du satsar alla din kraft och energi på att söka hjälp. Hjälpen hittar du antingen hos skolkuratorn, på närmaste Ungdomsmottagning eller inom öppenvårdspsykiatrin. Kanske är det lättast för dig att gå till skolkuratorn eller vända dig till Ungdomsmottagningen, för inom öppenvårdspsykiatrin är det ibland köer och annat, och sannolikt är det inte bra för dig att gå och fundera och bygga upp din rädsla under en väntan, utan det är bättre om du kan få träffa någon ganska direkt.

Att gå och prata med en kurator tex är inte så konstigt, skrämmande eller märkvärdigt som många inbillar sig innan dom provat. En kurator är istället en helt vanlig person som är van vid att stötta personer med olika problem och tillsammans med dom komma fram till lösningar som gör att livet blir lite lättare att leva. Så, du behöver inte tänka på att du ska vara speciellt bra på att prata eller något för att kunna gå till kuratorn. Du skulle till och med kunna printa ut det här brevet du skrivit hit och lämna fram och säga att det är därför du söker hjälp.
Så, försök verkligen att samla mod och kraft och gå och sök hjälp där du tycker det känns lättast. För så här ska du inte behöva gå runt och känna när det finns hjälp att få.