Jag är en kille på 17 år. Farsan tjatar jämt om att jag ska klippa mig, men jag gillar inte att ha kort hår. Detta accepterar han inte, utan påpekar jämt "vad långhårig jag har blivit!" och säger jämt att nu SKA jag klippa mig. När jag säger emot blir han jättesur och börjar babbla om att jag är uppkäftig o.s.v. Jag är inte uppkäftig, jag är bara irriterad på att han inte kan acceptera min frisyrstil, och låter kanke en smula förnärmad. Vad ska jag göra? Jag blir knäckt av hans eviga tjat.

---

SVAR

Ni har uppenbarligen inte samma uppfattning om hur du ska se ut i håret du och din pappa, och sådana här problem kan ibland växa sig onödigt stora, då de i grund och botten handlar om att du börjar bli vuxen och själv börjar ha åsikter som kanske skiljer sig från dina föräldrars. Så, problemet ligger nog inte i håret utan i det faktum att din pappa förmodligen känner att han börjar få mindre och mindre inflytande över dig och därmed förlorar en stor del av sin invanda roll som pappa.
Det kan nämligen vara svårt för många vuxna att släppa taget om sina barn efter att ha levt så länge som pappa och mamma. Många kan känna förvirring, för om ens liv inte längre är att vara pappa och mamma i första hand, vad ska man göra då? Vissa reagerar med ledsenhet när detta händer, andra försöker krampaktigt hålla kvar allt vid det gamla, varför det här är en period som ofta präglas av många konflikter kring "småsaker" som tex din frisyr.
Så, enkelt skulle man kunna säga att din pappa med sitt tjat sannolikt försöker "bevisa" för sig själv att det fortfarande är han som har det största inflytandet över ditt liv, och att hans papparoll fortfarande är viktig, genom att försöka driva igenom sin vilja när det gäller din frisyr. Dina protester försöker han tysta genom att säga att du är uppkäftig osv, vilket man kanske kan tycka att ett barn som inte förstår bättre är, men knappast en 17-åring där det är helt naturligt att ha åsikter om sin egen frisyr.

Som ungdom kan den här typen av konflikter vara svåra att hantera då det handlar mycket om att föräldern själv måste komma till insikt om att man som förälder kan komma med åsikter men inte förvänta sig att ungdomen ska blint tycka och göra som man själv vill.
Det du kan göra är att du helt enkelt sätter dig ner och pratar med honom och frågar honom om vad det är med ditt hår som är så provocerande. Berätta som det är att du blir både ledsen och upprörd över att inte få ha vilken frisyr du vill, och att du har svårt att förstå att han inte kan acceptera detta. Du försöker ju inte styra hur han ser ut i håret.
Om du klarar att välja en lugn stund när konflikten inte är högaktuell, och om du klarar att prata lugnt och sansat så kanske ni två kan prata om det här på en annan nivå än ni verkar göra nu. Kanske kan till och med din pappa inse att det här är ett problem han bör hantera på ett annat sätt. Och kanske kan du till och med drista dig till att fråga ifall han tycker det är jobbigt att du börjar bli vuxen och har åsikter som inte stämmer med hans.

Ja, ibland lyckas det, och ibland blir det pannkaka av alltihop mycket beroende på hur pass medveten föräldern är om drivkraften bakom upprördheten. Det är tyvärr inte så mycket du kan göra ifall din pappa envisas med att det bara handlar om håret och om han vägrar acceptera din vilja kring detta. Tids nog kommer din pappa att inse att han bara kommer att skapa ett större avstånd till dig om han inte släpper efter lite och låter dig välja dina egna vägar i frågor som du rimligtvis bör kunna hantera. Men när detta sker går inte att sia om, varför du får försöka hantera det så gott du kan om ni nu inte lyckas prata med varandra på ett bra sätt.