Okänd
Annat
Hej! Jag har ett problem som har tyngt mig under lång tid, ja kanske större delen av mitt liv… Jag är en kille på 24 år som har en bror på 26 år, han är väldigt dominant. "Hånfull" är kanske en bättre beskrivning. Han är en människa med extremt hög självkänsla, och detta i kombination med hans "hånfullhet" gör att jag inte står ut med honom. Utan att gå in på detaljer; jag har upptäckt att jag mår väldigt mycket bättre efter en tid utan hans närvaro. Vi bor på olika orter, vilket jag ser som en ren befrielse. När det är jul och hela familjen träffas är det okej i ca tre dagar, sen blir han, tycker jag, outhärdlig med sin dominans och hånande. Det är som att hela min självkänsla formligen rinner ur mig, och det tar lång tid att börja bygga tillbaka den. Vi har haft många diskussioner om detta, med resultatet varje gång att det blir bra i högst en vecka, sen blir det likadant som vanligt. Jag tror att orsaken till detta tror jag beror på vår uppväxt; vi växte upp i en liten, isolerad by, där han som storebror alltid tog för sig vad gällde allt, upp till att jag fyllde 19 år, då jag flyttade hemifrån. Detta beteende sitter fortfarande djupt rotat, och våra personliga "rangordningar" kommer obönhörligen tillbaka när hela familjen träffas hos våra föräldrar under dom 10 dagar som julefirande pågår. Jag mår alltså psykiskt mycket dåligt en lång tid efter att ha "firat jul" med honom. Det tar så extremt mycket av min energi att ha med honom att göra. Så till min fråga; vad är den långsiktigt bästa lösningen? Han är ändå min bror, så jag vill inte säga upp kontakten med honom totalt, (vilket jag har gjort periodvis tidigare) om inte för min så i varje fall för familjens skull. Skulle t ex gärna bo i den stad där han bor, men blotta tanken av att ha honom så nära inpå livet i all min framtid skrämmer mig totalt. Åsikter och kommentarer skulle uppskattas.
SVAR
Familjemedlemmar är ju inga personer man själv valt, utan dom har man bara "hamnat" med om du förstår vad jag menar, varför det alltså inte alls är säkert att man gillar varandras pesronligheter även om man kan känna en kärlek till personen ifråga. Att dom gamla mönsterna när det gäller roller och umgängessätt hänger i långt upp i vuxenåldern och ibland hela livet, är också en erfarenhet som många gör. Det kan ibland verka som om den roll man en gång tilldelats i familjen är en roll man för evigt är dömd att spela, oavsett om ens eget liv tar en åt helt andra håll. Ihop med familjen under högtider och annat, upplever många att det är som att vrida klockan tillbaka.
Hur man löser det hela finns det inget enkelt svar på. Utan vill man ändå behålla kontakten så handlar det oftast om ett "trixande" där man kanske ibland väljer att hålla tyst för att man helt enkelt inte orkar ta i det, ibland går i konflikt med personen ifråga, ibland försöker föra ett vettigt samtal för att förhoppningsvis skapa insikt om problemet, osv, osv. Under olika perioder i sitt liv kan det kännas mer aktuellt med det ena eller det andra förhållningssättet, varför man måste tillåta sig själv att följa sin egen känsla. Det betyder att man pratar med personen när man har lust till det, att man blir förbannad när man känner att man fått nog, att man drar sig undan när man helt enkelt känner att det tar för mycket energi och att man vill koncentrera sig på sitt eget. Tillåter man sig själv det här så brukar det kännas bättre för en själv och man kan kanske till slut känna att man byggt upp sitt eget liv på ett sätt som gör att den andra personen har minskat i betydelse, varför man kan hantera personens "dumheter" med en axelryckning.
Så, var inte rädd för att satsa på ditt eget liv och helt enkelt ta paus från din bror emellanåt när du känner att han tar för mycket energi från dig. Eftersom ni pratat om problemet så skulle du sannolikt i sådana situationer säga till honom att du tar en liten paus från honom och koncentrerar dig på ditt tills du känner att läget är under kontroll för din del.
Ibland kan det vara lättare att fokusera på att bygga upp sitt eget liv när det finns ett fysiskt avstånd mellan sig själv och den familjemedlem man känner att man har problem med. Så, återigen gå på din egen känsla. Du kan flytta närmare när du känner att du inte längre blir så påverkad av honom. För sanning å säga så är du så pass ung fortfarande att det inte är rimligt att tro att du ska ha hunnit bygga upp ditt liv och din personlighet i den grad att du klarar att helt stå för dig själv i kontakten med din bror. Men om du ger dig själv lite tid, och fortsätter att träna på att stå kvar och bibehålla din egen personlighet lite då och då genom att träffa din bror när andan faller på, så kommer du sannolikt att känna dig friare med tiden.
Sist vill jag säga till dig att du kanske bör fundera över ifall du inte missbedömt din bror. I ditt brev beskriver du din bror som dominant och hånfull. Samtidigt beskriver du honom som en person med ett starkt självförtroende. Enligt min erfarenhet så kan skenet bedra och jag har hitintills inte träffat en enda människa med ett gott självförtroende som samtidigt varit dominant och hånfull mot andra. Personer med starkt självförtroende har inget behov av att markera sig själva gentemot andra, utan dom vågar släppa fram andra och inte själva stå i centrum, emedan en människa med dåligt självförtroende ständigt måste visa att han/hon duger inför sig själv, vilket ofta uppnås genom att han/hon trampar på någon annan, eller på annat sätt försöker visa sig överlägsen gentemot andra. Fundera på detta, och tänk på att allt är inte vad det ser ut att vara. Vad tror du tex skulle hända ifall du kom så långt att du kände att din brors beteende inte längre kunde rucka dig, utan du stod fast och vägrade gå in i den roll han försöker putta in dig i? Jag kan tänka mig ett antal reaktioner, från vrede och drastiska sätt för att putta tillbaks dig igen, till total ledsenhet och litenhet. Tänk lite på det här så kanske du får en annan förståelse för vilken betydelse din brors beteende har, och vilken roll du själv spelar i detta drama.
Visningar : 512
