Jag går igenom någon sorts depression just nu. I skolan går det riktigt kasst, mina "vänner" mobbar mig, jag har ingen tur med tjejer på grund av mitt hemska utseende. Jag känner mig inte älskad av någon. Inte ens mina föräldrar. Det enda de verkar bry sig om är mina betyg. Jag tycker att allt är svårt, nästan omöjligt. Hur mycket jag än satsar eller övar på ett prov eller liknande så är blir det kasst. Jag blir mobbad av mina resultat och mitt utseende. Allt jag säger kan vändas emot mig. Varför?! frågar jag till någon ute i himlen. Jag får alldrig något svar. När jag tänker på mitt liv så finner jag ingen jävla anledning till att leva. Har jag en skruv lös?

---

SVAR

Nej, du har defintivt ingen skruv lös, men du verkar ha hamnat i en negativ spiral när det gäller både självkänsla och gemenskap med andra. Jag har sett det hända många gånger i mitt arbete och vet därför hur svårt det kan vara att själv ta sig ur en sådan situation som du beskriver. Ens egna tankar är oftast så "infekterade" av alla negativa erfarenheter och negativa tankar om sig själv som person att man inte klarar att parallellt stötta sig själv och ge sig den hjälp man behöver för att börja vända situationen. Och många gånger kan man inte heller själv vända situationen även om man hade haft orken och en mer positiv självbild, och särskilt gäller det när det finns mobbning med i bilden. Är man själv offer så är det nämligen helt omöjligt att mitt i alltihop stå stark och lyckas få dom andra att inse att dom gör fel. Det går helt enkelt, varför man alltså behöver hjälp. Mobbning är också så förädiskt att det många gånger gör att man börjar tycka illa om sig själv. Det är precis som om man tänker att "ifall alla säger att jag är dålig, värdelös och ful, ja då måste jag väl vara det då, och hade jag inte varit det så hade det här aldrig hänt mig". Tankar av självförakt och känslor av ensamhet har också en tendens att växa sig starkare när man bär dom för sig själv, varför även det är ett skäl till varför man behöver hjälp.

Mitt råd till dig är att du vänder dig till skolkuratorn, eller går till någon lärare du litar på. Du kan också vända dig till närmaste Ungdomsmottagning och prata med kuratorn där. Det vore också bra om du kunde berätta för dina föräldrar hur livet egentligen ser ut för dig. Dom kanske inte alls reagerar som du tror, utan dom kommer sannolikt att vilja hjälpa dig.
Det viktiga är dock inte vem du pratar med, utan att du pratar med NÅGON vuxen som kan hjälpa dig både med att få slut på mobbningen, men som också kan hjälpa dig att hantera den negativa bild du fått av dig själv som person. För hur mycket man än önskar att någon kunde förstå utan att man säger något, så är det sällan så, utan man måste själv våga börja berätta hur man har det. Det brukar dock bli en positiv erfarenhet för då brukar man märka att fler människor än man trodde faktiskt bryr sig om en. Så, gå inte ensam med det här, utan sök hjälp och ge dig själv en chans att hitta ett liv som du tycker är värt något. För det finns även om du sannolikt har svårt att tro det just nu.