Hej! Jag har ett stort problem som jag inte vet vad jag ska göra något åt! Det är nämligen så att jag snart nte står ut med min mamma längre. Jag är rädd att mina föräldrar kommer att skiljas, snart, om inte något görs åt detta elände! I längden så är det ohållbart, men om vi får hjälp nu så kan det gå rädda. Då menar jag både relationen mellan mig och min mamma men också mammas förhållande till den övriga familjen (både min älskade pappa och bror). Problemet är att hon är så otroligt negativ och självisk. Hon är även en person som alltid ska ha full koll, en människa med maktbegär. Hon letar ständigt efter fel. Hur väl jag än tänker mig för, så kan hon alltid hitta något att klaga på, och om det inte finns något så ångrar hon sig och säger att man gjort fel ändå, fastän det går emot hennes tidigare "bestämmelser". Hon har många lagar i huset, vilket även beror på en sjuklig städmani. T.ex.: Man måste byta sockar när man går in om man varit någon annanstans. Man får inte ha på sig byxor, grus samlas nämligen längst ner och smutsar ner i huset,sen så vet man ju inte heller riktigt vad som kan ha legat på just den parkbänk jag suttit på! Man får inte ta hem kompisar om inte hon godkänt det, vilket hon välldigt sällan godkänner också. Sen kan hennes maktbegär gå en på nerverna, hon ska veta allt. Ingenting undgår henne. Hon bestämmer styr och ställer över oss alla. Jag lider med min pappa, jag lider för mig själv. Snälla hjälp mig, jag vill inte hata min mamma!

---

SVAR

Jag förstår mer än väl din känsla. Det här problemet är dock något som du själv kan ha svårt att göra något åt. Dom regler som du beskriver och som uppenbarligen plågar dig och dom andra familjemedlemmarna är du något som dom två vuxna i familjen måste hantera, vilket betyder både din mamma OCH din pappa. Det är nämligen så att en person i en familj endast kan styra om det finns andra som tillåter det. Och i det här fallet så är det din pappa som borde sätta stopp för det, speciellt som det plågar dig och din bror. Det jag menar med att det är dom vuxnas problem är att det är båda föräldrarnas ansvar att se till att barnen har en trygg uppväxtmiljö och får möjlighet att leva och utvecklas på ett hälsosamt sätt. Om det inte funkar pga att den ena förälderna har inre svårigheter så är det fortfarande BÅDAS ansvar att se till att situationen förändras. Din mamma skulle tex eventuellt behöva en samtalskontakt så hon kan komma tillrätta med sin rädsla för smuts och stökighet som medför begränsningar i era liv. Men en person som har denna typen av problem ser inte alltid sina egna svårigheter utan kan behöva hjälp utifrån för att ta tag i problemen. Det kan alltså behövas att en annan vuxen pekar på allvaret i den andres problem och att personen ifråga även är beredd att vara en del i lösningen om man nu lever tillsammans. Så, det är alltså din mamma och pappa som borde komma fram till att den här situationen inte är bra för er i första hand, och försöka hitta en lösning som kan vara att din mamma får hjälp på egen hand, eller att din mamma och pappa går tillsammans för att få hjälp utifrån.
Men detta är alltså inget du kan styra, utan det är alltså dom vuxnas ansvar. Det du kan göra är att berätta för dom att du mår dåligt av situationen och säga till dom att ta tag i det hela. Om du nu tex känner att du har bra kontakt med din pappa kan du berätta för honom hur illa det här gör dig, och be honom se till att skaffa hjälp så han och din mamma kan reda ut problemen. Hur dom gör det kan dom komma överens om, och även få hjälp av en samtalsterapeut för att komma fram till. Men det krävs att dom tar tag i det.

Så, mitt första råd är att du pratar med din pappa om detta och säger att du verkligen behöver att dom gör något åt det här. För även om det är lätt för dig som barn att se att det bara är din mamma som behöver göra något, så är det faktiskt så att din pappa också är en vuxen person som har förmåga att göra något åt det här och se till att ordna hjälp åt familjen. Det är lätt att glömma som barn då man ofta tycker synd om den föräldern som man tycker blir "offer" för den andres problem. Men din pappa har valt att leva med din mamma, det är ingen som tvingat honom till det, och han har lika stort ansvar för att se till att ni mår bra som din mamma har. Och att vara gift innebär att man måste ta tag i problemen i förhållandet även om man själv inte tycker att man bär ansvaret för problemen. Så, försök att inte fastna i att tycka synd om din pappa utan istället tänka på dig själv i första hand. Du behöver lugn och ro, och som det ser ut nu är det lämpligare att du går till din pappa och berättar detta så han kan ta tag i det.
Om du gör det och det visar sig att din pappa inte har kraft nog att ta tag i det hela, är mitt råd att du vänder dig till skolkuratorn eller till kuratorn på närmaste Ungdomsmottagning. Att få prata med någon utanför familjen är nämligen alltid bra i en sådan här situation för man behöver få tid att prata om sina egna känslor och rädslor. En kurator kan också hjälpa till att prata med föräldrarna så dom inser allvaret i det hela och behovet av att faktiskt göra något för att förändra situationen. Men det är något som du och kuratorn i sådant fall kan bestämma längre fram. Det viktiga nu är att du berättar för din pappa eller en kurator hur du upplever det hela så dom vuxna kan göra något åt situationen.