Hej, jag har ett för mig stort problem, det är så att vid "jobbiga" situationer, då man egentligen ska vara ledsen kan jag bara sitta och skratta. För några dagar sedan krockade jag. På sjukan kunde jag bara sitta och skratta åt allt elände medans dem andra som åkte bilen grät och tyckte det var obehagligt, vilket det ju också var..men jag fick sån ångest för att jag satt där och skrattade rakt upp i deras förädrars ansikten. Och nu känner jag en sådan skuld, är jag onormal? Varför skrattar jag? Har jag inte insett att vi var nära att dö?

---

SVAR

Vi människor reagerar olika när det händer svåra saker. Det finns en hel del som reagerar som du även om det är vanligast att gråta. Men faktum är att skratt och gråt ligger väldigt nära varandra då båda är ett sätt att reagera på starka känslor, varför det kan bli så att man skrattar i situationer som mer präglas av kris, rädsla, fara och chock, än av humor. Att man sedan vet att man absolut inte bör skratta i en sådan situation kan göra att man får ännu svårare att hålla tillbaka skrattet. Enligt min erfarenhet är det därför inte helt ovanligt att vissa kan ha svårt att tex låta bli att skratta på en begravning. Och visst kan det kännas stötande för dom som gråter, men att man skrattar betyder inte att man inte är ledsen, eller att man inte blev rädd. Tvärtom så är det alltså bara en annan reaktion på samma känslor som dom som gråter har.
Så, du har säkerligen insett att ni var nära att dö, och du blev förmodligen lika rädd och chockad som dom andra, men din chock fick dig att skratta emedan dom andra började gråta, vilket alltså inte är onormalt, även om det som sagt är vanligare att gråta. Men du behöver inte skämmas för detta, för var och en måste få reagera som dom gör, för den här typen av reaktioner styr man inte själv. Men tycker du det är jobbigt inför dom andra så här i efterhand, så kan du prova att prata med dom. Sannolikt förstår dom att din reaktion inte var så skild från deras egen, även om det kan ha verkat så utåt.