Hej UM. Först vill jag tacka för ert engagemang för unga människor! jag är övertygad om att det fungerar som en ventil för många unga. Jag har en fråga. Jag har en vän som inte mår särskilt bra. Hon gick på PUB när hon var liten men tyckte inte alls om deras konstiga frågor (har hon sagt). Hon har inte velat söka prof. hjälp sedan dess tills för några månader sedan. Hon är i 18-19 årsåldern och mår inte alls bra emellanåt, problem med relationer till andra människor, självförakt, fast hon ser bra ut.. etc. Jag vet att det är olika från fall till fall men hur stora tror ni chanserna är att hon skall bli någolunda "återställd" frisk?

---

SVAR

Det är väldigt svårt att ge ett svar om någon man inte träffat och vars problematik är okänd för en, så mitt svar härstammar mer från mina tidigare erfarenheter av att arbeta med personer i den ålderskategorn. För faktum är att åldern i sig talar för din vän. Hon är så pass ung att hon har alla möjligheter i världen att komma tillrätta med sina problem.
Med det menar jag att hon befinner sig i en utvecklingsfas där vuxenidentiteten håller på att formas, vilket i sig innebär att hennes inre struktur inte har "satt sig" i samma utsträckning som hos en äldre person. Detta kan i sig underlätta en förändringsprocess samt möjligheten att tillgodogöra sig nya strategier i livet.
Därmed inte sagt att hennes väg kommer bli enkel, då förändringsarbete i sig alltid är arbetssamt, och stundtals kaotiskt, oavsett ålder.
Utifrån ditt brev läser jag att hon nu ändå har sökt professionell hjälp för att hitta andra sätt att hantera den här typen av känslor du beskriver, och det är i sådant fall väldigt bra. För har man en historia där känslor av självförakt, relationssvårigheter osv varit framträdande, kan det många gånger vara svårt att komma tillrätta med det på egen hand. Det ligger liksom i problemens natur att man fastnar i sina egna tankegångar och mer eller mindre självdestruktiva mönster. Därför behövs oftast professionell hjälp och en terapeutisk kontakt där man successivt kan lära sig att hantera känslorna på mer konstruktiva sätt, vartefter känslorna förlorar sin destruktiva sprängkraft.
Nu kan det dock vara så att det kan vara svårt för en person med mycket negativa känslor kring den egna personen att både söka och bibehålla en terapeutisk kontakt. Självföraktet i sig kan vara så stort att personen mer eller mindre medvetet förvägrar sig själv hjälpen. Och inte sällan vänds dom här känslorna mot terapeuten, varför omgivningen ofta kan få höra hur frågvis, dum, korkad, oförstående, hård, aggressiv, mesig, overksam osv, osv terapeuten är. På det här sättet finner ofta också den här typen av patitenter sina skäl för att sluta i terapi.
"Terapeuten fattar ändå inget och kommer med så dumma frågor så varför ska jag gå där egentligen?"
Men i många fall är det bara ett annat uttryck för:
"Jag är så jäkla dum, ful och värdelös att jag inte förtjänar någon hjälp"

Det är sålunda en delikat balansgång för terapeuten att försöka föra arbetet framåt i en takt som patienten hanterar utan att dra sig undan, varför terapeuten både måste ha utbildning och erfarenhet för att klara av den här typen av problematik. Omgivningen kan också vara till stort stöd. Inte genom att försöka blanda sig i, välja sida, eller fungera som sidoterapeut, utan genom att stötta personen och peppa henne/honom att orka fortsätta i terapin.

Nu vet jag som sagt inte om din vän tillhör den här kategorin av patienter, då jag har så lite information att gå på. Men många gånger så är dom här situationerna aktuella när det handlar om personer med känslor av tex självförakt. Därför blir ändå mitt svar att med rätt stöd, där du eventuellt själv kan bidra, och med rätt professionell hjälp har din vän alla möjligheter i världen att hitta strategier som gör att även hon kan leva ett liv utan att känslor av självförakt osv tar överhanden.