hej jag är en 17 år och kille, när jag var 12 år hade jag en kompis som var 2 år äldre än mig, och en dag när vi var hemma hos han och spelade 64 när vi hade gjort det en stund ville han spela pingis för vi brukade göra det jag var rätt bra på den tiden. men jag ville inte det, så då kom jag på ett villkor då sa jag, ja på ett villkor om vi spelar 64 lite till, och då sa han ett villkor, minns inte exakt vad han sa men nåt sånt här, ja men om vi inte spelar pingis då knullar jag dig, jag hållde såklart med för jag trodde att han skämtade med mig. och då tog han nyckeln till klubbstugan för det var en förening. och när vi väl var där nere så ville jag inte spela pingis mer. och då blev han besviken,och sa ja då får jag knulla dig då, men jag ville ju inte det, sa jag flera gånger om. men han fick till slut övertygat mig, och vi gick upp till han rum och han klädde av sig och jag hade ingen aning om vad som hände, så jag la mig i hans säng på magen och han satte i sin i min och, efter en stund så fattade jag precis vad som var i görningen och då sa jag att,nej jag tror inte att jag vill mer, då tog han grepp om min arm och sa nej vänta lite snart färdigt, men jag ville inte, men när hans mamma kom slutade han, sen dess vet ingen om den händelsen, jag vet inte vad jag ska säg till mina föräldrar jag har försökt att berätta men har inte kunnat, snälla hjälp mif jag har skrivit ett brev och lagt det i min låda i mitt skrivbord och har tänkt ge den till min mamma direkt när hon ska til jobbet men vågar inte snälla hjälp!!! vad ska jag göra du e den enda som vet vad som har hänt och våldtagaren och jag.

---

SVAR

Att bli sexuellt utnyttjad är en svår upplevelse och i dom flesta fall plågar händelsen en för lång tid framöver. Allt blir också så mycket svårare av att dom flesta känner sådan skam att dom har svårt att berätta för föräldrar eller andra som skulle kunna hjälpa. Många är också rädda för hur föräldrarna ska reagera, varför många gör som du och håller det inom sig.
Men det är inte bra för som jag sade så behöver man ofta hjälp för att komma igenom en sådan händelse även om det var många år sedan det hände.
Du har tagit ett steg i att berätta när du skrev hit, och du har också tagit ett andra steg genom att skriva ett brev till din mamma även om du inte gett henne det än.
Mitt råd är att du tar mod till dig och säger till din mamma att du har något svårt och viktigt att berätta för henne som du inte vågar berätta personligen. Sedan kan du ge henne brevet att läsa igenom om det inte är så att du ändå tycker det känns bäst att berätta direkt. Din mamma kommer säkert bli både chockad och förtvivlad, för ingen förälder vill att deras barn ska behöva uppleva något sådant här. Men samtidigt vill man som förälder veta för man vill kunna hjälpa sitt barn och det kan man ju inte om man inget vet. Så, försökt ta mod till dig och ge din mamma det här brevet eller berätta för henne personligen.
Känner du att det ändå blir för svårt kan du vända dig till närmaste Ungdomsmottagning och prata med kuratorn där. Det går också bra med skolkuratorn. Han/hon kan sedan hjälpa dig att prata med din mamma om du tycker att det skulle kännas lättare.

Hoppas att du finner modet, för du ska veta att du inte har något att anklaga dig själv för eller skämmas för. Så låt din mamma få veta så hon kan hjälpa dig att få rätt hjälp för att det här inte ska plåga dig längre.