Hej! Jag har problem i skolan. Jag går första året på högstadiet och har skolkat i mer än halva terminen. Och inte gått till skolan på fyra månader på raken. Jag mår hemskt dåligt psykist. Jag är självdestruktiv, och mår så dåligt att jag inte kan koncentrera mig i skolan. Pallar inte trycket där. Jag är livrädd för hur min framtid kommer bli. Det känns som om jag kommer sluta på en kyrkogård till sommaren, då av att ha tagit mitt liv. Aldrig att jag tänker gå och snacka med någon vuxen, för jag litar inte på någon, vuxna har redan svikit mitt förtroende. Livet suger, skolan går åt helvete och jag är sugen på knark. Hjälp!!

---

SVAR

Det låter som om du hamnat i en riktigt negativ spiral som du inte kommer ur. Jag förstår om droger kan verka som ett sätt att komma ifrån allting som plågar dig. Men enligt min erfarenhet så funkar droger på det sättet att det enda man åstadkommer är att man byter ett fängelse mot ett annat. Någon lösning i längden är det aldrig.

Jag vet inte vad dom vuxna runtomkring dig gjort för att så kapitalt missbruka ditt förtroende, men en sak vet jag, och det är att alla vuxna är inte likadana. Jag har träffat många unga personer som råkat ut för en massa hemska saker, och många som blivit svikna av vuxna som du verkar blivit. En del personer förlorar vi, det är inget att hymla med. Vissa blir så sårade inombords att dom väljer att ta sina liv, precis som du verkar fundera på. Vissa gör det utan att ens ha försökt få hjälp, andra gör det trots att dom sökt hjälp för att dom ändå inte känner sig förstådda, eller för att dom helt enkelt inte orkar ge sig själva chansen. Och visst kan det vara så att även dom som arbetar med att hjälpa kan göra misstag som också kan bidra ibland, men det är inte så vanligt tack och lov. Istället är det min erfarenhet att många kan få hjälp att hitta en väg ut ur det som blivit deras eget inre helvete, och finna en väg tillbaka till att känna respekt för sig själva igen. För faktum är att alla som hamnat i ett självdestruktivt mönster har tagit in allt hemskt som drabbat dom och någonstans börjat ta ut det på sig själva. Andra människors svek eller kränkande behandling har fått dom att tappa respekten för sig själva, och den glädje som varje barn ursprungligen känner över sin egen person och livet, har förvandlats till självhat, självförakt och ångest. Och det här är inget man gör medvetet, utan det sker mer eller mindre hos alla som råkar ut för svek och kränkningar, då kränkande behandling i alla former och svek från föräldrar och andra vuxna som är tänkta att skydda en, knäcker ens självkänsla. Så, du är defintivt inte ensam om att hamna där du hamnat efter att ha upplevt svek och eventuella kränkningar.

Jag vet dock en sak som du inte vet idag, och det är att det finns vägar ut, och det finns andra vuxna som inte sviker precis som jag sade tidigare. Jag har träffat många personer som varit där du verkar befinna dig, men som efter en lång kontakt kunnat hitta en balans i sin tillvaro och som fått tillbaka både självkänslan och självrespekten. Jag vet att det är omöjligt att tro när man befinner sig där du befinner dig, men jag vet att det är så.
Det kanske inte funkar med den första personen man träffar om man nu kommer så långt att man går och söker hjälp, men många gånger gör det det, och annars funkar det med nästa, eller nästa. Det viktiga som jag vill att du ska koncentrera dig på är inte att du behöver tro på att det ska bli bra, du behöver bara lyfta luren, eller gå till närmaste Ungdomsmottagning, eller barnpsyksmottagning och få en tid. Du behöver inte tro att det ska funka, men tänk om det skulle vara så att jag har rätt, det skulle du aldrig få veta om du inte försökte. Så, ge dig själv chansen att se om det finns någon väg ut för dig, och lägg energin på att få en tid, och att våga fortsätta söka upp nya personer om du inte träffar rätt direkt. Tron på att det funkar och hoppet om ett bra liv, det kommer senare när du fått se att det finns en väg även för dig. Och faktum är att du redan tagit ett första kliv genom att skriva till mig.