SVAR
Den här frågan är väldigt komplex men jag ska försöka ge dig ett förenklat svar för att ge dig en uppfattning om hur det kan fungera.
Vi föds alla med olika förutsättning när det gäller att hantera livets omständigheter. Vi är tex olika när det gäller hur pass sårbara/känsliga vi är för livets olika svårigheter, vilket betyder att det som skapar hög ångest och oro hos någon inte alls väcker den typen av starka känslor hos någon annan. Så på det här sättet kan man säga att ärftlighet spelar roll, då våra olika förutsättningar för att tex hantera svårigheter blir en del av vår personlighet.
Men personligheten är inte enbart ett resultat av vårt genetiska arv, utan miljön vi växer upp i och vistas i under vår livstid spelar också roll. Hur dom människor vi har runtomkring oss bemöter oss och förmår att främja vår psykiska och fysiska utveckling är av yttersta vikt. Där spelar föräldrarna en stor roll, men därmed inte sagt att det är kört om man har föräldrar som brister i sitt ansvar och sin omsorg. Om ett barn som växer upp i en torftig eller på olika sätt skadlig miljö hittar andra viktiga vuxna (en farmor, en dagisfröken, en lärare, en kompis förälder, en morbror, kurator osv, osv) som kan stötta och bekräfta på ett sätt som föräldrarna inte förmår, kan det "räcka" för att barnet skall klara av att hantera svårigheter som tex finns i hemmet. Det går inte exakt att säga vad som räcker utan man kan säga att det handlar om vilka medfödda förutsättningar barnet har att klara av kriser/svåra saker i kombination med en miljö som erbjuder någon möjlighet till bearbetning, kärlek och bekräftelse. Jag har i min yrkesroll stött på personer som tex klarat av en svår uppväxt med alla dom inslag du räknar upp, men som lyckats skapa sig ett "frirum", genom att tex ha ett "hemligt ställe" att försvinna till. Det kan ha varit i skogen, upp på vinden, osv. Där har det inte funnits någon vuxen som kunnat kompensera för föräldrarnas brister, men barnet har själv lyckats hitta ett "frirum" för sig själv där han/hon ändå kunnat utvecklas och bearbeta saker. Problemen har i många fall hunnit ikapp i vuxen ålder, men om då personen haft energi att söka hjälp, eller etablera andra viktiga relationer där han/hon fått "arbeta ikapp" så har hon/han kunnat gå vidare i livet.
En annan sak som är viktig att tänka på är att det här med vad som är svårt är till viss del relativt. Att bli utsatt för övergrepp, misshandel osv, vet vi skadar vårt psykiska välbefinnande, men det kan finnas miljöer som utåt sett inte verkar speciellt skadliga men som ändå ger upphov till mycket smärta och ångest. Sålunda finns det många barn som lever i så kallade vanliga familjer, eller familjer som ser ut att ha det väldigt bra utåt. Men det är inte säkert för den delen att alla barn i familjen mår bra. Det kan bero på en kombination av just det barnets högre känslighet och föräldrarnas oförmåga att se och bekräfta just det barnets behov. Många föräldrar idag har också väldigt mycket omkring sig och är helt enkelt för stressade för att orka vara föräldrar på det sätt som skulle behövas, vilket alltså kan skapa stora problem för barnen och då speciellt barn med en ökad känslighet.
Så, som du förstår så finns det inga enkla samband mellan ärftlighet, miljö och psykisk hälsa, utan det är så mycket som spelar in att det aldrig går att säga vem som får det svårt och inte. Det finns självklart tydliga riskfaktorer såsom misshandel, övergrepp, alkoholism osv, men det är alltså inte säkert att det är dom barnen som mår dåligt som vuxna. Det är på ett sätt hoppfullt, för det betyder att det aldrig är kört, ifall man som äldre tex förmår att byta miljö och placera sig själv i en mer stöttande och bekräftande miljö än den man kanske växte upp i, eller om man förmår att söka hjälp för att hitta andra vägar än dom som är mest uppenbara i den miljö man befinner sig i.