Hej, jag vet inte vad jag ska ta mig till. En natt för ca. två år sedan, efter att min brorsa och hans (och min) pappa hade bråkat så tog han fram ett vapen och sköt ihjäl pappa. Det har gått några år nu men jag glömmer aldrig det. Min brorsa sitter nu i fängelse så jag har ingen kontakt med honom. Men det som gör det ytterligare svårt för mig är att min mamma har kontakt med honom! Visst, hon är hans mamma men jag kan inte fatta hur hon kan välja att vilja ha kontakt med honom efter det här hemska han gjort. Det är oförlåtligt! Jag blir irriterad på min mamma då hon har kontakt med honom. Jag kan bli riktigt förbannad på henne och vår relation är nu inge vidare men samtidigt får jag dåligt samvete för att jag blir förbannad på henne p.g.a. det där då jag borde vara mer rädd om henne eftersom jag har bara henne kvar. Men nu känns det som att jag har förlorat hela min familj. Min pappa finns inte längre, min brorsa finns inte i mitt liv längre och min mamma bråkar jag bara med… Hur kan allt gå så snett? För några år sedan var vi en helt vanlig Svensson familj. Att en händelse kan förändra allt! Snälla, jag behöver råd av dig hur jag kan gå vidare med mitt liv och med min relation till min mamma som jag egentligen behöver så himla mycket. Men efter den där händelsen borde vi ju ha kommit varandra närmare, men nu känns det som vi istället har kommit längre bort från varandra då jag inte kan acceptera hennes kontakt med min före detta brorsa som jag aldrig mer vill se!

---

SVAR

Du har varit med om något väldigt traumatiskt. Att mista en nära familjemedlem genom en våldshandling är svårt nog, och när dessutom förövaren finns inom den egna familjen blir det självklart ännu svårare att hantera alla känslor runt omkring det hela.

Jag kan givetvis inte svara på hur din mamma tänker och känner och varför hon valt att fortsätta kontakten med din bror. Men jag vet av erfarenhet att vi människor väljer olika vägar när vi skall hantera något svårt och traumatiskt. Att välja att fortsätta kontakten kan vara ett sätt att inför sig själv försöka bearbeta det hela och försöka hitta en förklaring. För när något sådant här händer väcks frågan om varför, och hur det kunde ske. Den frågan är många gånger väldigt jobbigt att bära på, och som förälder blir sannolikt den här frågan oerhört stor när ens eget barn dödar den andre föräldern. Så, att fortsätta kontakten kan vara ett sätt att inför sig själv försöka hitta en rimlig förklaring och med tiden försöka förstå hur det som aldrig fick hända, ändå hände.
Som förälder känner man också ofta skuld när ens barn gör något som han/hon inte borde. Frågor som: Vad gjorde jag för fel? Hur kunde jag ha förhindrat det här? Varför såg jag inget och sökte hjälp i tid, osv, osv, kan mala runt i huvudet. Och oavsett om den skulden är berättigad eller inte så är det här frågor som dom flesta föräldrar plågas av när det händer något så här dramatiskt. Att då försöka finna svaren genom att fortsätta kontakten och prata med sitt barn kan kännas som det bästa alternativet.

Ja, det finns tusen och en förklaringar till varför man som förälder kan vilja ha kvar kontakten även om ens barn har gjort något som utåt sett kan tyckas oförlåtligt. Och om det är dessa förklaringar eller andra som ligger bakom din mammas val vet jag inte, utan jag vill bara ge dig en förståelse för hur det kan se ut från ett annat håll än ditt eget. För faktum är att det sällan är svart eller vitt i ett sådant här läge, och det går aldrig att säga i förväg hur man själv reagerar eller hur man själv väljer att bearbeta en sådan här händelse. Det enda man kan säga är att varje människa behöver få hantera det på det sätt som känns rätt och riktigt för dom, och det betyder inte att alla andra sätt att hantera det på är fel.
Du och din mamma har uppenbarligen valt olika vägar i det här. Och det är sannolikt inte så konstigt då ni har helt olika utgångslägen. Du är systern och dottern som förlorat din far pga vad din bror gjort. Din mamma är föräldern som under många år haft delat ansvar med din pappa för att ge dig och din bror en trygg uppväxt och stötta er till att bli vuxna personer med bra självkänsla och en tro på livet. Därmed inte sagt att man alltid lyckas med det som förälder då det alltid finns saker som man inte rår över i livet. Men poängen är att utgångspunkten för dig och din mamma är helt olika. Lägger man då till att ni är två helt olika individer med skilda erfarenheter av livet, blir det inte så konstigt att ni hanterar det här på helt olika sätt.

Så, för din egen skull, försök sluta med att döma din mamma för att hon gör det hon känner att hon måste göra. Precis som du säger, behöver du din mamma mer än någonsin just nu, och ett sätt för er att komma närmare varandra och kunna stötta varandra i det här, skulle kunna vara att ni pratar om era olika sätt att hantera sorgen och ilskan på. För sannolikt känner ni samma känslor inombords, men ni väljer olika sätt att hantera det på pga era olika utgångspunkter. Så, istället för att bli arg på din mamma och tycka att hon sviker dig och din pappa genom att fortsätta att träffa din bror, så försök prata med henne och hör varför hon gör det hon gör, och vad hon får ut av att träffa honom. Det kan sannolikt kännas jättejobbigt för dig då du verkar ha valt att helt "glömma honom". Att försöka radera ut den person som skadat en kan vara ett sätt att hantera det på och många gånger hoppas man därmed också kunna radera ut det hemska som hänt. Det är ett fullt logiskt sätt att försöka hantera smärta och sorg på, men det är inte säkert att det är det bästa sättet för dig för resten av ditt liv. Så, när du känner dig mogen så kanske du skulle fundera över att prata med din mamma och se om du kan förstå hennes sätt att hantera det på. För kan man överbrygga dom yttre skillnaderna som ofta finns när det gäller att hantera svåra saker, så märker man oftast att det är samma känslor av smärta, sorg, ilska osv,som finns i varje människa. Och dom känslorna kan man dela och ge varandra stöd i. Men det kräver att man vågar börja prata och lyssna på hur den andre ser på det och inte dömer någon för att han/hon sörjer på ett annat sätt än man själv gör.


Jag hoppas att du fått några infallsvinklar som kan hjälpa dig i det här. Du har en väldigt svår situation att hantera och därför vill jag sist ge dig rådet att även fundera på att söka hjälp utifrån. Att ha någon utomstående att prata med, och få hjälp med att sortera alla känslor som rasar runt, kan vara nödvändigt i sådana här situationer. Det finns möjligheter för dig att tex söka hjälp inom psykiatrin för att få en kontakt. Att hjälpa människor i sorg och kris är en stor uppgift för psykiatrin, så den möjligheten har du. Det finns även möjligheter för dig och din mamma att gå tillsammans om ni skulle vilja det. Så fundera på om det skulle vara ett alternativ och ring upp dom och få en tid om det skulle kännas okay. För i sådant här ska man inte behöva stå ensam.