Jag är femton år, och jag känner mig mer och mer omotiverad i mitt liv. Ingenting är egentligen fel, jag har familj, vänner och trivs i skolan, men…allt känns så meningslöst. Jag läser fantasyböcker, ser filmer och lyssnar på musik för att inte tänka på verkligheten, men jag vet att jag går på tunn is. Den kommer mycket snart att brista.

---

SVAR

Det är inte ovanligt att ha perioder i livet då det känns så som du beskriver det. Att hitta det som gör att det känns meningsfullt är en uppgift som alla människor brottas med i någon mån, och vissa perioder i livet gör man det mer än vanligt. Det är tämligen vanligt att man i tonåren hamnar i dom här funderingarna, för dom här funderingarna kommer oftast när det sker lite större förändringar i livet som det tex gör i tonåren. Därmed inte sagt att man bara ska avfärda sina funderingar och säga att det är "tonårsproblem", utan tvärtom så ska man ta dom här känslorna på allvar och se om man inte kan hitta vägar som känns framkomliga. Om man blir van vid att hantera den här typen av känslor i unga år, så har man med sig en erfarenhet som gör att man får lättare att hantera dom här frågorna i vuxenåldern också. För som jag sade, så dyker frågan kring vad meningen med det man gör eller det man är, upp även hos vuxna, och på något sätt måste man varje gång arbeta med att hitta svaret. Det betyder inte att det finns ETT svar, utan sannolikt finns det lika många svar som det finns människor. Så poängen är inte att hitta det rätta svaret för alla människor utan att hitta ett svar som funkar för en själv.
För att göra det kan man behöva bollplank att bolla sina funderingar mot. Ibland har man en förälder, en vän, eller någon annan betydelsefull person i sin närhet som man kan prata om sådana här saker med, och som kan hjälpa en genom att ge sina funderingar kring det man själv tänker/känner och även kring hur dom själva gjort när dom tänkt så här.
Men det inte alltid man hittar en sådan person i sin närhet, och många vuxna har ibland tendensen att avfärda det hela som "tonårsproblem" och därför tänker att det går över utan att man behöver göra så mycket. Det gör det också i dom flesta fall, men enligt min erfarenhet så kan man som sagt lära sig mycket genom att prata om sådant här eftersom det sannolikt inte är sista gången man tänker dom här tankarna.
Så, ett annat alternativ är att man då vänder sig till en kurator. Det kan man hitta både i skolan och på närmaste Ungdomsmottagning. Var därför inte rädd för att söka den hjälpen, för det är just därför det finns kuratorer. Så istället för att försöka undvika dom här tankarna och försöka fly bort ifrån dom genom att sysselsätta dig med en massa saker, kanske du skulle ta steget och kontakta en kurator och börja prata om det istället. För som jag sade, så är det normalt att få dom här tankarna emellanåt, och det bästa är om man inte blir rädd utan lär sig att hantera dom, för annars finns risken att man tvingas leva hela sitt liv på språng för att slippa tänka och känna, och det brukar inte vara någon bra lösning i längden.