Hej! Jag är 25 år och har bott hemifårn i 5år. För ca 3 veckor sedan fick jag reda på att min pappa har varit orogen i ca 2½ år. Mamma har vetat det i ½ år och är jätteledsen. Ibland vill hon skiljas och ibland inte. Pappa vill inte skiljas. Men han gör inget för att visa för mamma att han ska ändra sig. Han säger att han inte träffar henne, men bevisar det inte. Mamma ringer ofta och gråter och ibland känns det som om hon försöker vända mig mot pappa. Jag tycker han har gjort nåt som man inte får göra och är arg på honom, men han kommer ju alltid att var min pappa. vad ska jag göra? Jag orkar snart inte med att mamma ringer och gråter. Jag blir ju oxå ledsen. Kan det funka att de forsätter bo ihop. Kan man förlåta nån som har varit ortogen. Hur säger jag till mamma (utan att såra henne) att jag inte orka lyssna på alla bekymmer. Tacksam för svar.

---

SVAR

Du har helt rätt i att det här är en sak som främst handlar om din mamma och pappa och deras relation, och att din pappa ändå är din pappa för dig, oavsett om han nu gjort något som du tycker illa om.

Det är väldigt lätt hänt att föräldrar som är sårade på olika vis drar in sina barn i konflikten. I en situation där man känner sig sviken och bedragen, vilket din mamma troligtvis gör, så känner man sig oftast förminskad som person och det kan vara svårt att ha riktigt kontroll över sitt eget beteende. Din mamma är säkert i stort behov av både stöd, sympati och hjälp för att reda ut sina känslor inför det som hänt, och komma fram till hur hon vill gå vidare, men du har helt rätt i att du inte kan vara den personen som hon i första hand vänder sig till, för du är hennes barn, och din pappas barn, varför situationen blir omöjlig för dig.

När det gäller en otrohetssituation så finns det många vägar ut ur det hela. Om man orkar som person så kan det finnas all anledning att söka familjerådgivning eller söka hjälp hos tex psykolog enskilt för att få hjälp att sortera alla känslor och tankar. Det finns inget som säger att en otrohetsaffär måste leda till skilsmässa, men att bara fortsätta som om inget hänt brukar vara en dålig lösning, varför man måste lägga ner en hel del arbete för att komma tillrätta med vad som hänt, varför det hände och hur man ska kunna bygga upp ett förtroende och en levande relation igen. Det är inget som görs i en handvändning utan det tar tid och kräver mycket engagemang från båda parter. Och självklart kan inte något av barnen i en familj vara "familjerådgivaren" eller "psykologen" utan den hjälpen måste man söka utanför familjen.

Vad du kan göra är att prata med din mamma och vänligt men bestämt tala om för henne att du anser att hon behöver hjälp av någon utomstående. Att du är arg på din pappa är en sak mellan dig och honom. Men hennes relation till din pappa och hennes framtida agerande är alltså inte din sak att råda henne i. Så, hjälp henne gärna med en kontakt inom tex öppenvårdspsykiatrin, eller hos en privatpraktiserande psykolog. Eller hjälp henne kontakta familjerådgivning. Hon kanske blir ledsen och till och med arg för att du inte går med på att hjälpa henne, men med tiden kommer hon sannolikt att inse det orimliga i att du ska välja sida och hjälpa henne med hennes kärleksrelation till din pappa. Så, stå på dig och acceptera att hon är känslig och sårbar just nu, varför det kanske är ofrånkomligt att hon även känner sig sviken av dig. Men inom dig vet du att du gör rätt och det är det man får gå på ibland.