hej. jag har länge mått välldigt dåligt. Min pappa och jag kommer inte alls bra överens, han går så långt att han slår och tar stryp grepp på mej, han brukar också säga kränkande saker till mej. som att jag bara är ivägen och att jag alrdig kan göra något rätt. det får mej att må välldigt dåligt. inte nog med det så har jag blivit utsatt för sexuella övergrepp. jag skär mej och sätter ibland fingarrana i halsen. jag skäms. har berättat det för en som jobbar inom kyrkan där jag bor, men vi träffas så pass ofta och har en ganska nära relation med familjerna. så jag vågar inte berätta hela sanningen. jag har känt mej nedstämd i över ett år. men nu har det blivit mycket värre. allt är svart. jag har sabbat skolan totalt. jag kan inte sova på kvällarna längre för att jag har sån panik ångest. sover runt 2-4 timmar. så jag orkar inte med skolan längre. allt känns bara så förstört, jag har sabbat allt för mej. har klippt många vänskaps band den sensate tiden, kan det vara på grund ut av min depriton? vart ska jag vända mej? är mina problem för små för att söka upp en psykolog? jag orkar verkligen inte att må så här, jag vill kunna känna mej älskad och känna ÄKTA glädje.

---

SVAR

Det är väldigt allvarligt det du beskriver. Att bli utsatt för övergrepp, oberoende om det handlar om sexuellt våld eller misshandel är oerhört kränkande och sätter ofta djupa sår i själen. Dom som blivit utsatta vänder det många gånger mot sig själva och börjar tro att det på något sätt är deras fel, att dom inte är värda att älskas, eller att dom på andra sätt är usla människor som förtjänar den här typen av behandling.
Men inget kan vara mer fel, för skulden ligger helt på den som begår brottet. Dom som begår sexuella övergrepp eller föräldrar som slår och hotar sina barn, är människor som är trasiga på insidan. Det handlar sällan om ren elakhet även om det kan se ut så, utan det handlar om att dom själva har en så pass skadad personlighet att dom begår dom här brotten och kränkningarna utan att varken kunna se eller förstå hur illa deras beteende skadar någon annan. Det betyder självklart inte att dom är fria från ansvar, utan tvärtom så är alla människor ansvariga för allt dom gör mot andra, för om man brister i sin förmåga att kunna vara en sund vuxen förälder och kränker sitt barn på det här sättet som du beskriver att din pappa gör, så finns möjligheten att söka hjälp för att förhindra det. Men detta gör tyvärr alltför få, varför du och andra barn blir dom som får betala för dom vuxnas brister, vilket är helt fel.

Mitt råd till dig är att du söker hjälp så fort du kan. Gå till Ungdomsmottagningen, till skolkuratorn eller till någon lärare du känner förtroende för. Du kan också ringa barn-, och ungdomspsykiatrin och prata med dom. Det viktiga är att du får hjälp att förändra din situation och hantera allt det som hänt dig. För den här situationen är skadlig för dig.