Okänd
Annat
Hej! Jag har gått igenom en kris det senaste året. Men nu har jag tagit mig upp på fötter igen. Efter en hel del jobb från min sida samt en del stöd från andra håll. Jag tycker att jag verkar normal i många avseenden. Jag har en stark inre drivkraft att ändå lyckas med mitt liv, men jag har också en stark inre kraft att ta kål på mig själv. Inte för att jag ser det så – men det kan ju uppfattas så utav andra… Jag har en sida (eller personlighet) som ständigt hotar mig själv till livet/hotar min hälsa genom mina handlingar, tankar, beteende. Jag har under bara det senaste året börjat dricka alkohol. Förrut skulle jag aldrig ta i ett glas med alkohol i, men den spärren har gått upp i rök. Under de senaste halvåret har jag missbrukat alkohol, iallafall druckit mer än jag normalt brukar och hällt i mig snabbt bara för att bli påverkad. Jag har medvetet misshandlat mitt huvud och hamnat på sjukhus. Inte blev det någon väckarklocka heller, istället blev det tvärtom. Jag fick en kick utav det och försökte göra om det, men det slutade inte på samma sätt…jag fick mindre skador istället och blev besviken. Jag har också skurit mig själv. Ibland för att jag inte mått så bra men många gånger då jag har mått hyffsat bra har det också hänt för att jag får en kick utav det. Jag vill ibland att andra ska se att jag är skadad. Jag har medvetet gått nära perrongkanten till tunnelbanan. Jag har medvetet vridit på händer och fötter i förhoppning om att bryta dom. Jag har lindat in min hand i bandage trots att jag inte har ont. Jag har medvetet börjat fundera på att svälta mig själv i förhoppning om att utveckla anorexia (trots att jag inte känner mig tjock) Och nu den senaste tiden har jag börjat fundera över att börja prostituera mig. Inte för att jag är i akut behov av pengar – utan för att jag helt enkelt vill ha mer pengar att röra mig med. Förrut, för några år sedan skulle jag aldrig göra så här mot mig själv eller se prostitution som ett alternativ till försörjning. Jag har flyttat mina spärrar hela tiden och fortsätter jag så här kommer det inte vara så mycket kvar utav mig, eller rättare sagt jag kommer att ta kål på mig, vare sig jag vill det eller inte. Jag känner inte igen mig själv. Det här är inte jag! Mitt rätta, sanna jag!! Det som skrämmer mig mest är att jag är medveten om mitt beteende och känner mig faktiskt rätt så intelligent när det gäller känslor, d.v.s. "emotionell intelligent". Men ÄNDÅ kan jag inte ändra mitt beteende, mina handlingar, mina mindre bra tankar! Jag förstår inte det! Jag får ju en enorm kick utav att skada mig själv, av att se mig själv skadad. Jag känner mig levande då. Det är som ett drogberoende, jag kan inte sluta! Jag vill inte sluta! Iallafall en del av mig vill inte sluta, men en annan del eller personlighet vill det snarast möjligt. Jag har ibland svårt att leva i verkligheten, det har blivit bättre idag ändå, men inte helt bra. Jag blir likgiltig inför mig själv och min kropp. Jag kan ibland känna att jag har två identiteter. Det känns läskigt… Det känns som att den här personligheten/sidan som håller på att förändra mig totalt och som försöker ta kål på mig egentligen inte tillhör mig, om du förstår vad jag menar…? Jag känner inte igen mig själv. Det känns som att någon ond ande har flyttat in i mitt psyke och som håller på att sudda ut bilden utav det som en gång var jag, d.v.s. den snälla, lilla tjejen som för det mesta var glad. Jag är riktigt rädd för mig själv. Jag tappar kontrollen över mig själv då jag utsätter mig medvetet för fara. Det skrämmande är att jag kan inte styra mitt handlande ibland. Jag blir likgiltig, desperat, frustrerad och gör saker jag annars inte skulle göra mot mig själv. Så min fråga är; lider jag av någon störning? Det kan kanske vara svårt för dig att svara på det utifrån ett brev, men finns det likheter i mina handlingar och i kriterierna av olika störningar/psykisk sjukdommar? Jag kan ärligt talat inte vara fullt friskt, eller hur!!?? Jag kan ha sunda tankar och värderingar utåt sett, men mina hemska handlingar och tankar som jag har ibland mot mig själv kan ju inte upplevas som friska!!! Jag hoppas verkligen att jag får något svar! Jag håller på att slita sönder mig själv totalt…
SVAR
Du har helt rätt i att jag inte har någon möjlighet att ställa någon typ av diagnos över internet. Däremot så kan jag säga en del om det du beskriver även om jag medvetet undviker att använda olika sjukdomsbegrepp.
Att skada sig själv kan vara ett symptom på olika saker. Det vanligaste enligt min erfarenhet är att man använder självmisshandel som ett medel för att överösta en annan typ av inre smärta. Att uppleva ångest eller andra jobbiga känslor kan vara oerhört smärtsamt, och det kan kännas som om man inte kommer överleva. Ett sätt att få bukt med den inre smärtan kan då vara att tillfoga sig själv fysisk, yttre smärta som liksom överröstar det man känner. Man får då något annat att koncentrera sig på, och fördelen med den yttre smärtan är att den är tydlig och konkret och det råder inga tvivel om orsaken till den. Den inre smärtan däremot kan vara plötslig, diffus och svår att förklara, varför den som sagt kan kännas svårare att hantera än en smärta man tillfogar sig själv och som man då också själv har kontroll över. För det värsta vi människor oftast vet är att känna att vi saknar kontroll och då kan vi ta till ganska drastiska medel för att få tillbaka kontrollen även om det innebär att vi skadar oss själva.
Självklart är det här ingen bra metod i längden utan självmisshandel är bara en tillfällig lindring och oftast krävs det mer och mer för att uppnå samma effekt, ungefär som med droger. Och till slut kan självmisshandeln bli som en tvångströja man inte klarar sig utan, och då har hjälpemedlet blivit problemet istället, varför det alltså är en dålig lösning, med en lösning som man kan ta till när man inte ser några andra utvägar och inte får hjälp.
Men att skada sig själv eller utsätta sig själv för fara kan också tjäna andra syften, även om ovanstående är det vanligaste enligt min erfarenhet.
Jag kan som du förstår inte säga något om varför du känner dig fången av ditt eget beteende och dina egna tankar om att skada dig själv. Du pratar i början om en kris du gått igenom och kanske finns en del av förklaringen där, eller så är det andra saker som gör att du börjat fundera i dom här banorna och har svårt att bryta dig fri från det.
Men oavsett orsak så är det här ett tecken på att du har en inre obalans som bör tas på allvar, då du skadar dig själv och inte ser några tecken på att det minskar utan tvärtom.
Så, mitt råd till dig är att du söker hjälp omgående, för den här typen av tankar och känslor kan vara svåra att ta sig ur på egen hand. Ring till psykiatrins öppenvårdsmottagning och få en samtalskontakt där. Tillsammans med den du träffar kan du komma fram till din egen förklaringsmodell, men viktigast av allt är att du får hjälp med hur du ska hantera dom här känslorna och tankarna så du inte skadar dig själv varken fysiskt och psykiskt.
Visningar : 419
