hej, när jag var 9 (nu är jag snart 14) började min dagmammas man att tafsa på mig. När han skulle skjutsa hem mig en kväll efter att jag varit på hans barnbarns kalas då stannade han bilen i skogen.. han började kyssa mig och dra i mina kläder. han viskade hela tiden. men jag då hotade jag honom.. jag kommer ihåg alla ord, dofter, färger. till och med tid och datum.. jag har flera gånger försökt ta livet av mig.. jag har inte berättat för någon vuxen än.. han våldtog mig inte för jag tror han blev så rädd när jag hotade honom. är det försent att anmäla fast det gått 5 år ? ska jag berätta för mina föräldrar ? tacksam för svar

---

SVAR

Du har varit med om en hemsk upplevelse och tyvärr så är det väldigt vanligt att man som barn/ung kan känna både skam och tro att det är något fel på en själv när någon vuxen gör på det här sättet mot en. Det kan vara svårt som barn att förstå att det är den vuxne som bär hela ansvaret och som det är fel på, och att man själv inte har gjort något fel överhuvudtaget. Man ska som barn/ung kunna lita på vuxna och vuxna som missbrukar det förtroendet på det sättet som du beskriver är inte psykiskt friska.

Det är svårt att bli utsatt för en sådan här händelse och minnena dröjer sig många gånger kvar under lång tid precis som du beskriver. Självkänslan och tryggheten får sig en ordentlig törn många gånger och det är tyvärr inte ovanligt att det resulterar i självmordsförsök då offret kan känna stark ångest och dessutom känna sig äcklig, ful, mindre värd osv.
Just på grund av att det är en sådan kränkning som sätter djupa spår så är det viktigt att man får hjälp. Och just rädslan och skammen för att berätta sätter i många fall stopp för det. Som liten tror man kanske att föräldrarna ska bli arga då man som sagt kan ha en känsla av att det är ens eget fel. Men om du tänker på att det vore du själv som vore förälder så är jag säker på att du skulle velat veta om ditt barn blivit utsatt för något sådant här och din reaktion hade sannolikt inte blivit ilska mot ditt eget barn. Sorg, förvåning, förskräckelse, avsky mot den som gjorde det, ledsenhet, skuldkänslor för att man som förälder inte förstod och kunde skydda sitt barn, maktlöshet, ja alla sådana typer av känslor kan en förälder känna, men det är enligt min erfarenhet inte vanligt att man blir arg på barnet som berättar, utan tvärtom vill man veta trots att det är plågsamt att känna att ens barn blivit utsatt för ett övergrepp.

Men som jag sade så är enda sättet att få hjälp att berätta. Det kan kännas lättast att ändå berätta för sina föräldrar så dom får hjälpa en att få rätt hjälp, men ibland kan det kännas för svårt varför man kan välja att berätta för en kurator eller psykolog istället. Det är inte försent att anmäla den här händelsen och det kan också vara något man behöver hjälp och stöd i.
Så, för din egen skull och för att det här inte ska få förstöra mer av ditt liv än det redan gjort så råder jag dig att berätta för antingen dina föräldrar eller för tex kuratorn på skolan eller på närmaste Ungdomsmottagning. Han/hon kan sedan hjälpa dig att prata med föräldrarna om det skulle kännas lättare. Ta mod till dig och gör det så du kan börja få hjälp med alla känslor du har kring det här, för du har inte gjort något som helst fel utan tvärtom varit oerhört stark som till och med vågade reagera på det sätt du gjorde mot den här mannen. Det är han som bär hela skulden så se till att du inte får betala för det mer än du redan gjort.