.När jag var 10 år lekte jag mamma pappa barn, min lillebror som då var 3år kom in på mitt rum jag bad att han skulle vara pappan och lägga sig över mig, han gjorde det. han sa "anna" jag vill inte göra det här,jag släppte och han sprang iväg.Jag fick sån ångest.Nu är jag 22 & nu när jag får ångest kommer det här upp hela tiden.Jag gick hos kurator men våga aldrig tala om det här skäms så.Det käns som alla skulle hata mig om jag berätta. Hur kunde jag göra så här mot min lillebror tänkt väldigt mycke på det här dom senaste åren/ledsen storasyster

---

SVAR

Mitt råd är att du försöker sluta plåga dig själv för det här. Barn i den åldern som du var är väldigt nyfikna på det här med "mamma, pappa, barn" varför dom utforskar det hela genom olika lekar som utifrån en vuxens ögon kan vara väldigt sexualiserad, men i barnens ögon är helt normalt. Detta är något som väldigt många barn gör, och det vanligaste är att det antingen är småsyskon, grannbarn eller kompisar som får spela olika roller. Ett vanligt exempel är tex att man leker doktor och låter något yngre barn i närheten få spela patienten vars kropp man utforskar. Det kan självklart vara en obehaglig upplevelse för den som blir utsatt, men att ta upp det i vuxen ålder kan ibland ha den effekten att man gör det större än vad det är/var, varför dom flesta låter det bero så länge som man inte tydligt märker att någon farit illa av det och det fått konsekvenser längre fram.
I ditt fall så är min fråga ifall detta som hände inte är något som plågar dig betydligt mer än det plågar honom. Du släppte ju uppenbarligen honom när han sa ifrån, varför det inte ens är säkert att han har något minne av det överhuvudtaget.
Många har nämligen både gjort liknande saker och blivit utsatt för liknande utan att dom ens kommer ihåg det och utan att det har någon större inverkan omedvetet heller.

Så, försök sluta plåga dig själv för det här. Det du gjorde är inte så konstigt som det låter och en 10-åring har inte den uppfattningen som du har nu som en vuxen kvinna. Om du i fortsättningen träffar någon kurator eller tex en nära vän som du kan prata med så försök att berätta det. Att berätta om det kan avdramatisera det hela istället för att man går runt och maler det i sitt eget huvud där det bara växer sig större och större. Din lillebror borde vara runt 15 år idag och det kan vara en lite känslig ålder att prata om sådana här saker med sin storasyster om. Men när ni båda är vuxna så är det inte omöjligt att du kan fråga honom ifall han överhuvudtaget minns det här och att ni båda kan skratta åt det som en tokig historia från barndomen, för det så man bör se det i dom flesta fall.