tja e en kille på sexton som ofta bråkar med min mamma.hon är en stark kvinna o ser sig själv ofta som gudd i hemmet. mina föräldrar är skilda o jag har inga syskon. när vi bråkar skriker mamma för det mesta samtidigt som jag blir bara trött får ont i huvudet,vilket leder till att jag inte orkar säga emot. då blir on ännu argare, men även om jag skulle säga ifrån skulle hon bli arg pga hon ska alltid ha rätt. hon har en massa regler som jag måste följa o det sten hårt, rgler som hon inte behöver följa tex jag får bara vara uppe till 12 o inte sova längre än till nio på sommarlovet. hon ska alltid ha kontroll till 100 % jag får inte gå en milimeter utan att hon ska veta om det, jag ska säga var jag går, när jag går, vilken tid som jag är hemma vidare ska jag berätta vilka jag är med. sedan ringer hon mig hela tideno undrar.. konsekvenserna om jag bryter mot reglerna har hon hotat med att jag får flytta ,får sova i garderoben, sluta på handbollen m.m vad ska jag göra orkar inte med alla dessa bråk? fördöker att följa alla regler men ibland går det bara inte.

---

SVAR

Det låter som om du har en tuff situation och har svårt att få något utrymme för din mamma. Det kan vara svårt för en del föräldrar att ge sina barn mer utrymme i takt med att dom blir äldre och dom svårigheterna handlar oftast om föräldrarnas egna känslor kring att "förlora" sin självklara roll som förälder.
Det är självklart ingen som förlorar sin roll som förälder hur gamla barnen än blir, men många föräldrar till tonårsbarn kan känna det som att dom förlorar sitt föräldraskap om dom släpper efter lite och då uppstår plötsligt frågan hos dom själva kring vad som är meningen med deras liv då. Det är som det uppstår ett tomrum när barnet inte behöver en på samma sätt längre utan klarar sig mer själv och det kan vara väldigt ångestladdat för många föräldrar varför dom reagerar genom att istället försöka klamra sig fast vid sitt föräldraskap genom att bli ännu hårdare med regler och kräva att få vara delaktiga i allt som tonåringen gör.

Det här är självklart väldigt jobbigt och frustrerande för den tonåringen som hamnar i det här, för det går sällan att resonera kring situationen då föräldern inte alltid är medveten om vad det är som driver henne/honom att göra så, utan tror helt enkelt att han/hon gör rätt.
Nu vet jag självklart inte ifall det är den här typen av känslor som din mamma fastnat i. Det kan ju finnas helt andra skäl till hennes starka kontrollbehov över dig, men det här jag har beskrivit är något som inte är ovanligt enligt min erfarenhet varför det kanske kan ge dig en liten förståelse för vad det är du har hamnat i.

Men oavsett anledning så behöver du troligtvis hjälp att hantera det här och många gånger är det bästa att ta någon annan vuxen till hjälp som kan fungera som en samtalspartner och "fredsmäklare" mellan en förälder och dennes barn när det har kört ihop sig.
Mitt råd är därför att du vänder dig till skolkuratorn och börjar med att prata med henne/honom, eller så kan du också gå till Ungdomsmottagningens kurator.
Om du pratar med en kurator om din situation så får du dels själv stöd för att orka med situationen, men ni kan dessutom prata om olika alternativ för att hitta lösningar på det hela. En sådan lösning kan vara just att kuratorn är med och diskuterar det här med regler och krav med dig och din mamma och på det sättet hjälper dig att föra fram dina åsikter utan att behöva bli överkörd. Men om det är en vettig lösning är något som du och den du träffar får resonera er fram till, så börja med att söka upp en kurator på skolan eller på Ungdomsmottagningen så du får stöd i den här situationen så kan ni börja fundera på alternativa lösningar efterhand.