user-image
Okänd
Annat

hej. jag är 21 år. har under en längre tid varit ihop med en kille som haft mkt problem, åkt in och ut ur fängelse, droger mm har kännt honom i över 6 år. det var länge sen vi gjorde slut och vi har inte träffats på över ett år. saken e den att jag kan inte komma över honom. jag har aldrig vart så kär som jag va då någonsin. jag kan inte träffa andra killar för jag tänker bara på honom(jag har försökt men många gånger). jag vet att vi inte har nån framtid ihop mina föräldrar accepterar inte honom. han har svikit mig många gånger. vi har väldigt olika värderingar om saker och bråkade mkt. vet egentligen inte varför jag älskar honom så mkt om jag visste det kanske jag skulle kunna jobba på det o kunna släppa honom. på nåt sätt har han blivit som en bror för mig. så mkt hämska jobbiga saker har hänt när jag varit med honom… att jag nästan saknar det. hur kan man sakna något som gjorde så ont? är jag självdestruktiv? varje gång jag går tebax till honom tror jag att det ska ändras. jag har oxå väldigt mkt skuldkänslor för att jag har bråkat med honom o betett mej som en mamma och har lite ångest över att han har fel bild av hur jag är som person. det känns som om jag e besatt. vi har nu stött på varann igen och jag vet inte om jag ska ge mig in i detta igen men jag saknar honom så. hur ska jag göra? vad är det som gör att jag inte kommer över honom…å vad kan jag göra åt saken. jag har bestämmt mig att inte gå tebax. har inte setts eller hörts på mer än ett år men ändå saknar jag honom???? vi har aldrig haft ett "fungerande förhållande" som jag önskat att vi skulle ha. e det det jag strävar efter. varför e jag så envis. tacksam för svar


SVAR

Vad det är som gör att man som person dras till en relation som man innerst inne vet är skadlig för en är olika från person till person. Det kan handla om allt ifrån att man har ett stort behov av att visa för en själv att man själv har makten att förvandla en dålig situation till en bra (vilket man ytterst sällan har), till att man behöver känna sig behövd vilket man kan göra ifall ens partner har svårt att själv reda ut sitt liv. Men det kan också handla om en djupt liggande känsla av att inte vara värd något mer och en känsla av att man själv är skuld till problematiken så man ska stå ut för att sona sitt brott.

Vad det är som driver dig som enskild individ att längta tillbaka till den här relationen som du ändå verkar veta är dömd att misslyckas kan jag alltså inte säga, utan svaren finns inom dig själv varför du själv kan försöka fundera över dina motiv eller göra det tillsammans med en psykolog/terapeut ifall du känner att du vill gå mer till botten med det hela.
Men säkert är att det inte är ovanligt att man kan älska någon fast man inte kan leva tillsammans med personen. Kärleken kan till och med växa sig starkare i en sådan situation som du befinner dig då den får näring av dom fantasier man har kring att det ändå kanske skulle funka. Många finner också en spänning i den typen av förhållande som du beskriver och då menar jag inte att man sitter och gnuggar händerna för att det känns så spännande. Men personer av den typen du beskriver går oftast utanför ramarna och gör att saker hela tiden händer. Som partner får man fullt upp med att försöka hantera allt som händer och även om det är svåra saker som gör ont, så innebär det att man själv "slipper" fundera över meningen med sitt eget liv. När personen av någon anledning försvinner och "tar med sig cirkusen" han/hon skapar så hamnar många i den situationen att livet blir trist, grått och vardagligt. Killarna utan den typen av problem framstår som grå och trista och vad man egentligen brottas med är problemet att finna en vardasgstillvaro som känns utvecklande och spännande utan att för den skull vara destruktiv. Det kan liknas lite vid situationen många äldre känner när deras vuxna barn flyttar. Helt plötsligt försvinner den som kanske skapar tempot i livet och allt verkar gå långsammare och känns bara tomt.
Detta kan vara en förklaring till att man kan sakna den typen av liv du beskriver trots att man vet hur ont det gör att befinna sig mitt i det.

Ja, jag kan tyvärr inte ge dig mer än allmänna och generellt tankar kring det här du beskriver, sedan är det upp till dig och se ifall något kan ge dig en tråd att börja nysta i, eller om du själv känner dig motiverad att gå vidare och prata med någon som kan hjälpa dig att förstå dina egna motiv.

Visningar : 427