Min kompis blir misshandlad av sin mamma. Det händer ganska ofta, speciellt när hon är full men även när hon är nykter. Det har minskat kraftigt det sista halvåret, men hursomhelst så är det ju olagligt! Min kompis säger att det är humöret som styr hur ofta hennes mamma slår henne. Min kompis vill bo kvar med sin mamma & tänker alltså inte anmäla henne. Det kan bero på att hennes pappa bor i USA & inte är så bra på att stödja henne i dom situationerna hon behöver hjälp. Jag blir upprörd av det här eftersom hennes mamma inte har någon kontroll på sitt liv & måste därför ta ut det på henne. Ska jag bara vara tyst om det? Hon vill ju inte förlora sin mamma så vad är det bästa jag kan göra, låtsas som jag inte hört det hon sagt till mig?

---

SVAR

Att anmäla en misshandel innebär inte att socialtjänsten går in och tvingar barnet att flytta hemifrån, utan istället innebär det att dom griper in och tillsammans med familjen ser vad man kan göra för att skapa en tryggare hemmiljö. Det kan handla om att stötta mamman i sin föräldraroll och i det här fallet förmodligen även genom att behandla mammans missbruk.

Socialtjänsten har som främsta mål att skapa en trygg miljö för barnen tillsammans med deras föräldrar och att flytta ett barn mot dennes vilja och mot förälderns vilja gör man endast med väldigt starka skäl och oftast efter att man försökt andra vägar som att stödja familjen ifråga.

Hur polisen hanterar det hela är en annan sak och det beror mycket på hur grov misshandeln är och vad man anser sig kunna bevisa. Men även här brukar man ha ett nära samarbete med socialtjänsten.

Att bli misshandlad av sin förälder sätter oftast djupa spår i själen och som offer ser man sällan någon väg ut då den vägen kan te sig farligare och hemskare än det hemska som man redan känner till, dvs misshandeln. Det är naturligt att vara rädd i en sådan situation och att man som barn/ungdom kan tycka att en mamma som slår en, är bättre än att inte ha någon mamma alls. Så många i din kompis situation är rädda för att berätta om hur dom har det. Men i längden så tjänar man på att berätta för ärren efter misshandel får man dras med hela livet men det ser man inte just då, utan man är bara rädd för det okända och vad som ska hända ifall någon får veta. Det är heller inte så konstigt att man inte känner till alla dom stöd och hjälpinsatser som man kan få utan man tänker direkt på att någon då ska komma och flytta en och det vill man oftast inte för man kan känna kärlek för en förälder även om föräldern behandlar en illa, och många gånger hänger det också ihop med att man själv tar på sig en del av skulden. Det är just detta sistnämnda som är det farliga och som präglar en för lång framtid om man inte får hjälp. Känslan av att inte vara värd mer och på något sätt förtjäna att bli behandlad så här, kan ställa till det längre fram i livet då man inte har självkänsla att säga ifrån när man blir kränkt då man alltför länge trott att det är okay att bli behandlad illa.

Det är självklart svårt som kompis att anmäla mot sin kompis vilja, så i det här fallet tycker jag att du ska lämna över det till någon annan vuxen. Däremot så betyder det att du måste säga det till någon. Så mitt råd till dig är att du berättar för din kompis att du inte vill att hon ska ha det så här längre utan vill att hon ska få hjälp eftersom du tror att det här är skadligt för henne i längden och att det finns hjälp att få. Säg sedan till henne att du tänker berätta det för någon vuxen som kan hjälpa till. Hon kanske blir arg eller besviken på dig, men det är helt normalt då hon är rädd, så försök att stötta henne ändå och säg att sådan här måste man reagera på och att hon är värd alldeles för mycket för dig för att du ska tiga. Sedan får du själv välja vem du tycker känns bäst att berätta för. Kanske är det någon av dina föräldrar som kan ta kontakt med skolan eller socialtjänsten. Eller så har du någon lärare som du känner förtroende för. Att gå till skolkuratorn eller kuratorn på närmaste Ungdomsmottagning är ett bra alternativ då dom brukar ha ett nära samarbete med socialtjänsten och vet vad man ska göra i sådana här fall.

Det är en tung börda att veta att någon far illa och vara rädd för att svika sin vän genom att berätta. Det kräver mycket mod och insikt om att man gör något bra i längden även om det inte verkar så i stunden. Jag hoppas att du har den styrkan eller kan få stöd av någon för ibland ser livet ut så att vi måste våga säga ifrån när något är fel. Och att en ung människa ska bli slagen och tro att det här är det bästa livet kan ha att erbjuda är definitivt fel och något vi alla måste lära oss att reagera på. Men det är självklart extra svårt när man är ung.