Okänd
Tjej
Hej, jag har ett akut problem! Jag har på senare tid på allvar funderat på att släcka mitt liv förgott. Planerna beräknas verkställas inom några dagar. Ingen, förutom en kompis och en inom psykiatrin vet om att jag har självmordstankar men bara kompisen vet att jag även funderar i självmordsplaner. Något inombords driver mej till att driva dessa planer till verket men ska jag vara ärlig så är jag livrädd för vad jag kan komma att göra! Jag vill inte innerst inne men min starka ångest driver mej till vansinne! Jag undrar, tycker du att jag ska berätta för någon om detta? Och isåfall till vem? Jag vet inte om min kompis orkar lyssna på sånt skit och det känns inte som att psykiatrin tar mej riktigt på allvar! Skulle jag ringa och säga att jag inte mår bra och är orolig för att skada mej mycket så skulle de typ bara försöka lugna ner mej… visst jag kanske blir lite lugnare för stunden, men sen då? När jag återigen är själv.. självmordstankar/planer försvinner inte med hjälp av lite ord.. Har det gått så pass långt att steget att hoppa inte längre är långt borta så hjälper inga värmande ord en frusen och självhatisk själ.. varför jag skriver hit i hopp om råd är för att jag inte vill såra min familj och de få vänner som ändå tror på mej trots allt… men själv har nästan allt hopp om att känna mej normal släckts!
SVAR
Du har helt rätt i det att några lugnande ord kan hjälpa för stunden men det räcker inte för att man ska hitta vägen till ett liv utan den här typen av tankar och känslor. Du säger ingenting i ditt brev ifall du någon gång fått någon chans att få mer långsiktig hjälp. För känslor av meningslöshet, depression och självhat är något som tar tid att komma tillrätta med och en stor del av svårigheten är att när man är mitt i det ser man ingen väg framåt varför döden framstår som den säkraste vägen att komma ifrån dom plågsamma känslorna. Därför är det jätteviktigt att man har någon som kan vara ens hopp när man själv inte känner något, och någon som kan peka på vägar när man själv inte kan se en enda.
Det här är i dom allra flesta fall något som är för svårt för kompisar och det är sällan heller bra att belasta vänskapsrelationer som är viktiga eftersom dom kan stå för något positivt, med ansvaret för den enes liv. Det betyder inte att man inte ska prata med sina vänner om hur man mår, för vänner kan vara ett stort stöd, men hjälpen i form av behandling kan man inte förvänta sig att få av sina vänner utan det är därför psykologer, kuratorer och psykiatriker osv finns.
Mitt råd till dig är att du försöker få en mer långsiktig hjälp, dvs en terapikontakt som är regelbunden. Även om du haft det någon gång tidigare så kan det vara så att man behöver få den typen av hjälp med jämna mellanrum under lång tid innan man själv känner att ens egna ben bär i alla lägen.
Om det är möjligt så prata med dina föräldrar och låt dom hjälpa dig att få rätt hjälp. Många vill inte belasta sina föräldrar för att inte göra dom ledsna, men dom flesta föräldrar som jag träffat till barn som begått självmord skulle kunna ha givit halva sitt liv för att ha fått chansen att hjälpa till innan det var för sent. Men om detta ändå känns omöjligt för dig så hoppas jag att du ändå orkar ta steget och försöka få en mer långsiktig hjälp för jag vet att det finns vägar som leder framåt och att dom flesta i din situation plågas mycket av att dom just varken kan se eller känna det i det läget dom befinner sig. Så försöka orka ge det hela chansen ett tag till för det enda du och jag egentligen kan vara säkra på är att döden är det enda definitiva slutet på allt hopp om ett bra liv.
Visningar : 230
