Hej. jag är en tjej på 16 år. jag haft det jobbigt i snart ett år. det var många i min närhet som gick bort, och jag kan knappt tackla det. ingen av mina kompisar vet hur jag mår, inte änns mina föräldrar vet hur jag mår innerst inne. de vet inte att jag ofta hoppar över måltider och att jag "rispar" mig i armarna. Vad ska jag göra? jag vill inte leva såhär längre! vill inte prata med mamma eller pappa för vi står inte varandra så jätte nära! snälla hjälp mig! jag vill bara glömma allt och blli bra igen! vill känna lycka och glädjen som inte längre finns i mitt liv…jag lever i en löngn

---

SVAR

Att sörja personer som dör är oftast en lång process och det tar tid att bearbeta sina känslor och sin sorg kring att aldrig få träffa personer som betydde mycket för en igen. Att dessutom bära sin sorg ensam, utan att berätta för dom runt omkring en hur man mår, gör det hela svårare, och speciellt när man är en ung människa där det händer mycket ändå.

Att du börjar använda självsvält och självmisshandel för att döva eller överrösta dina känslor inom dig är något som oroar, och som sannolikt oroar dig själv också. Det är ingen bra väg att gå för även om det hjälper för stunden så hjälper det inte i längden utan tvärtom så lägger det sten på börda genom att den typen av beteende kan utvecklas till att bli ett svårare problem än det problem som man hade från början.

Så, när det nu är så att du inte vill prata med dina föräldrar är mitt råd att du antingen försöker prata med en kompis så du får stöd i att söka hjälp. Eller så försöker du på egen hand att söka hjälp hos någon utomstående där du kan få stöd och hjälp utan att någon annan behöver bli inblandad. Ett sådant ställe är Ungdomsmottagningen. Dit kan du gå och få träffa en kurator eller ibland en psykolog som kan hjälpa dig att hantera alla jobbiga känslor som du sannolikt går runt och bär på. Du kan också ta kontakt med barn-, och ungdomspsykiatrin för att få hjälp där, eller börja med att gå till skolkuratorn. Det viktiga är att du börjar söka hjälp så din situation inte förvärras för alla människor behöver hjälp på ena eller andra sättet någon gång i livet. Det är därför sådana som jag själv finns.