Hej!! Jag känner att jag på något sätt måste hjälpa en vän till mej som verkar vara självmordsbenägen! Han tillhör ett gäng som jag umgås med. Men jag vet inte hur jag ska gå tillväga! Problemet är också att jag har inte så bra kontakt med honom, däremot har några andra i gänget mer kontakt. Men de tar avstånd nu då han på senare tid har börjat distansera sig och bete sig otrevligt åt. Jag som rätt nyligen själv varit nere och varit rätt så nära från att ta mitt liv (gänget känner ej till detta) vet att den här killen mest av allt just nu behöver människor i hans närhet som visar att de bryr sig. Tyvärr så får hans beteende motsatt effekt men han mår ju inte bra! Jag försöker visa att jag bryr mej men samtidigt vill jag inte "lägga mej i" som det kan kännas om jag börjar fråga honom mer "närgågna" frågor om hur han verkligen mår.. jag har försökt och han erkänner att han ej mår bra men han verkar inte kunna inse att han behöver proffesionell hjälp. Han har också bl.a. sagt att han ska ta livet av sig. Jag har en stark instituion om att han kommer göra det om inte något görs!! Men hur!? Prata med hans föräldrar är känsligt och inget man vill göra om man inte är 100 % säker på att han är självmordsbenägen….eller kan man göra det ändå?? Men samtidigt går hans liv före, men jag vet inte hur pass allvarliga hans tankar på självmord är… han verkar vara manodeppressiv och nu är han i så fall inne i en depressiv period. Snälla bosse, vad kan jag göra i min situation?? Kan jag kontakta psykiatrin eller något psykiatriskt team som kan göra en bedömning…? Mycket talar för att den här killen inte kommer klara av sina problem på egen hand. Jag vet hur desperat och frustrerad man kan bli. Jag vill verkligen hjälpa! Min hjälp från att inte ta livet av mej blev faktiskt det här gänget…då jag börjat umgås mer och mer med gänget så har jag lyckats bryta isoleringen och också fått livsviljan tillbaka… Jag tror att det är jätteviktigt att bryta isoleringen! Jag försöker få med killen på aktiviteter men det är svårt då han tar avstånd…. Snälla hjälp!!!

---

SVAR

Det är som du säger väldigt lätt att en person som är nedstämd och/eller deprimerad drar sig undan alla sociala kontakter, eller har ett beteende som gör att andra drar sig undan. Isoleringen i sig förvärrar oftast problemen och det kan vara svårt för personen att av egen kraft bryta sin ensamhet då personer som är nedstämda eller deprimerade oftast har en känsla och tro på att ingen förstår hur det känns.

Du har ju själv erfarenhet av det här och det gör att du förmodligen har lättare för att förstå den här typen av känslor av både hopplöshet och ensamhet. Samtidigt så vet du att isolering inte är bra utan att man behöver sociala kontakter för att hålla näsan ovanför vattenytan.
Men som privatperson så kan man inte tvinga en person att vara med när kompisarna gör något, och man kan inte heller tvinga någon att förstå att han/hon behöver hjälp och det är det som gör det så svårt. Du verkar ju ändå ha nått fram en bit till den här killen då han uppenbarligen sagt att han inte mår så bra, så utifrån det kanske du skulle våga prata lite mer med honom bara du väljer rätt tillfälle så det inte blir när alla andra hör på.
Kanske når du fram till honom den vägen och kanske kan du med din histora hjälpa honom att förstå att man kan komma igenom en sådan här situation och att det finns andra utvägar än självmord. För det bästa är alltid om personen själv vill ha, och söker hjälp.

Men skulle du nu hamna i det läget att du inte når fram till honom, eller att du själv känner att du inte vågar försöka, för det är absolut ingen självklarhet att du ska gå in och axla den rollen om du själv inte vill. Då är mitt råd att du informerar hans föräldrar, eller någon annan vuxen i hans närhet som tex en lärare eller psykiatrin som du nämnde. Sedan är det deras ansvar att agera. Visst det kan kännas jobbigt att berätta för någon utomstående och man kan känna sig som man går bakom ryggen. Men ibland måste man det för att rädda liv, och det är bättre att göra det en gång för mycket än en gång för litet. Men det kan självklart vara svårt att som utomstående veta hur hans relation till sina föräldrar ser ut och huruvida dom har förmåga att faktiskt hjälpa honom eller inte. Så, därför kan det ibland vara bättre att vända sig till någon som arbetar med sådant här professionellt eller tex en en lärare eller skolsköterskan/skolkuratorn om han nu fortfarande går i skolan.
Om du hamnar i det läget så kan du om du vill berätta för honom att du ser att han mår väldigt dåligt och att du önskar att han fick hjälp varför du kommer att prata med någon som kan hjälpa honom. På det sättet behöver du inte känna att du går bakom ryggen på honom även om det kanske blir så att han säger att han inte vill att du berättar för någon. Men är läget tillräckligt allvarligt så ska man ändå berätta, men man kan som sagt säga till personen att man gör det, så behöver inte personen känna sig sviken på det sättet i alla fall.