Jag är 23 år och har en bror som är 18 år. Vi har alltid stått varandra nära och jag har avgudat honom sedan han föddes och varit som en extramamma för honom. Nu till själva problemet som jag antar mest existerar i mitt huvud. Nämligen det att jag inte kan släppa honom, är rädd för att jag på något vis gått och blivit förälskad i min egen bror. Jag bor inte hemma längre men min bror kommer ofta och sover över hos mig och under det senaste året har jag märkt att han blivit en riktig ung, attraktiv man. Det har plötsligt (sedan ett halvår tillbaka)blivit jobbigt att umgås med honom, att vara honom nära. Upplever det som att det finns någon sexuell underton i det hela, rädd för att känna något för honom. Kan fantisera om att ha sex med honom och tycker naturligtvis att det är fel men kan inte sluta ändå, jag längtar efter hans kärlek. Jag älskar verkligen min bror, är stolt över honom och jag kan längta efter hans varma trygga famn. Han är överhuvudtaget en mer trygg och självständig person än mig och jag saknar hans stabilitet. Han lever verkligen sitt eget liv och jag är så rädd för att han ska ”överge” mig. Vill ständigt vara den han tycker bäst om, att vi ska ha ett unikt starkt band och ja, att han ska älska mig mest av alla! På sätt och vis påminner det hela en del om det jag har känt och i viss mån fortfarande känner inför min pappa. Att jag aldrig blir säker på hans kärlek, ständigt känner att jag måste bevisa något, vara duktig, vackrast och på något sätt attrahera även min egen pappa och bror. Äcklas av tankarna men kan inte sluta tänka dem ändå. Jag har tidigare gått i terapi efter att ha varit djupt nere i en depression, dessa tankar togs upp ytligt men jag fick aldrig någon rätsida på dem. Jag vet helt enkelt inte vad jag ska göra med mig själv och mina tankar som växer sig allt större i mitt huvud. Vad känner jag egentligen för min bror, jag känner mig galen och detta är inte direkt något man vill diskutera med sina vänner så nu undrar jag, vad ska jag göra? Hur ska jag tänka klart, blir lamslagen av mina tankar för de känns så fel men just därför kan jag inte få dem att försvinna.

---

SVAR

Hej!
Du är själv inne på att du plågas av "det som finns i ditt huvud", dvs av dina egna fantasier kring din relation till din bror. Du anar också att dina känslor för din bror har något med din relation till pappa att göra. Du beskriver att du är både "extramamma" och "dotter" i förhällande till honom (inte bara att din relation till honom påminner om din relation till pappa utan även att din bror representerar trygghet). Detta gör att i er relation finns det många känslor och fantasier som hör ihop med känslor och fantasier från barndomen som "flyttats över" till er relation och komplicerat er syskonrelation. Utifrån detta perspektiv är dina känslor och tankar fullt förståeliga men jag förstår att du känner skuld och oro.
Det finns som jag ser det två vägar som du kan ta och som inte utesluter varandra. Den ena är att ta din brors självständighet som modell för att "bli stor", skaffa dig vänner, intressen och kärlek utanför din ursprungsfamilj, skaffa dig ett eget liv helt enkelt. I takt med att du frigör dig från din familj kommer dina känslor och tankar att förändras så att de blir mindre laddade. Detta verkar emellertid vara svårt och du har redan lidit av depression. Den andra vägen är att arbeta med "tankarna i ditt huvud" i en psykoanalys eller psykoterapi så att de blir hanterbara och så att du kan komma vidare i din utveckling.