Hejsan jag har ett problem…elle kankse flera..?? det är såhär att varje år tänker jag på allt lidande min och mina syskons mamma ha gjort oss, hon slog oss… väldigt ofta… jag blev ofta deprimerad av dessa tankar.. och vill ofta ta mitt liv… detta började mer grovare när våran mormor dog för ca 6år sedan nu..jag tro inte vår mamma har bearbetat detta… för jag vet vad hon känner… det var såhär att vår mormor åkte in på sjukhuset, hon bröt handleden,s edan blev hon lite senill, och sedan vart de hon fick lunginflamation…och sedan låg hon nästan i koma.. elle hur de stavas… alltså så var hon inte kontakt bar i flera dagar… vi besökte henne ofta.. hon stog oss i familjen väldigt nära, eftersom hon alltid ställde upp….hon var össterisk.. och kunde knappt svenska… men ja såg alltid upp till henne, hon va vår snälla mormor, eftersom vår farmor, som lever inte vill veta av oss, så hade vi våran halv syskons farmor..jag e rädd hon går bort med snart..hur ja kommer hantera detta… men iaf detta med mormor, ja kände när hon dog, mamma ha nog skuldkänslor för hon inte vågade lysna den morgonen vi skulle besöka henne, bara jag och mamma… mamma grät inte ens när vi kom in i rummet, när mormor va död… jag tror de kom som en chock för henne, jag var helt förstörd.. jag höl hennes hand, hon som va död…. :( när ja tänker på de mer o mer, så tänker ja på döden, hur de e, jag e rädd för att dö…. och detta med mamma, min stora syster ha svårt och acceptera att mamma ha förändrats, min syster ha nu en 7 månades son, mamma ha inte knappt får ha honom… och min syster börja bli som mamma… jag undrar hur vi ska kunna hantera situaioner som ha hänt med oss, att de inte upprepas med våran barn… jag är rädd att göra mina framtida barn illa, om ja ens lever så länge… jag tänker på dem dagarna mamma slog oss, vi ha inget minne av några bra minnen knappt.. de e skrämmande, ska de verkligen vara såhär… jag ha alltid ståt mamma närma, och alldrig tjatat om saker, och lärt mejj mkt bra saker med.. men detta att hon slår oss, de sitter kva, rädlsan, paniken och att ja måste skydda min lilla syster, men hon e på ett hem nu…. men dessa panik tankarna när ja e hemma hos henne… och hon förstår inte vad ja prata om. hon säger hon inte minns.. ja e helt förstörd, och vet att alla andra e de med, ja vil inte ha de såhär mera… låtsas som ingenting… snälla hjälp, vad ska ja göra för vi ska bli en familj igen… glömma och gå vidare??

---

SVAR

Allt för många barn tvingas tyvärr uppleva hur den förälder som är tänkt att skydda och vårda dom, istället begår övergrepp som skapar känslor av otrygghet, panik, maktlöshet, sorg, ilska, och rädsla för att livet alltid ska se ut så här.
Händelser av det här slaget går enligt min erfarenhet inte att glömma, däremot så kan man bearbeta känslorna så dom inte längre gör en illa och så att livet ändå kan kännas hoppfullt och bra, och så att man själv en dag kan vara förälder utan att föra över det här på sina barn som du själv pratar om.

Jag skulle ljuga om jag sa att det här är något som går snabbt och smärtfritt. För det är ett ganska hårt arbete som du själv också beskriver det, då det inte går lätt att vända dom mörka känslorna till ljusa. Min erfarenhet är att man oftast behöver hjälp då det kan vara extra svårt och jobbigt att vara ensam i det här arbetet. Man behöver både stöd, råd och hjälp att förstå sina känslor och hitta nya sätt att hantera känslorna.

Du verkar tänka mycket kring vad det är som skapar dom här känslorna i dig och du verkar samtidigt ha en stark vilja att inte låta det här ta över ditt liv och hindra dig från att må bra eller en dag ha egna barn som du kan ge en helt annan start i livet. Ta fasta på den viljan och kraften du verkar ha och sök gärna hjälp hos psykolog på Ungdomsmottagningen eller inom öppenvårdspsykiatrin. För det viktigaste just nu är att du får hjälp för din egen del så att du hittar ett liv för dig själv som du tycker är värt att leva. Först när du fått en balans i ditt eget liv kan du vara till hjälp för dina syskon och eventuellt din mamma.