Hej Jag är en 14 årig tjej. Jag känner mej väldigt deprimerad:( Jag har varit med om en massa saker i mitt liv. En galen person anmälde min mamma och pappa till socialen om att dom slog mej och min lillasyster, vilket absolut inte är sant, och det är bara ett av det hemska som har hänt mej. då var jag bara 12 år. Min mamma hade panikångest hela förra året över dom här hemska händelserna. Jag har börjat må väldigt dåligt, jag har skärt mej i armen ett antal gånger. Ingen vet att jag mår så dåligt som jag gör, i skolan visar jag inget, jag kan helt enkelt inte. Alla tror att jag är den glada flickan som inte har något problem. Mammas psykolog har sagt att hela familjen borde träffas och få prata, men jag vill inte prata. För då får mamma reda på hur jag mår egentligen, och jag är rädd att hon ska börja må dåligt om hon får reda på det:( snart vet jag inte vad jag gör:'( Nu undrar jag: Kan det va min mammas panikångest jag mår dåligt av? och vad ska jag göra åt det här? varför visar jag inget i skolan? Tack på förhand

---

SVAR

Du beskriver en väldigt jobbig situation och det är svårt att peka ut en orsak till att du mår som du gör, utan det är sannolikt situationen som helhet som plågar dig. Att din mamma har panikångest kan däremot göra att du blir väldigt försiktig och rädd för att visa hur du mår och att du behöver hjälp då du blir rädd för att utlösa en panikattack eller att hon ska bli sämre. Den känslan är ganska vanlig hos ett barn till en förälder som mår dåligt. Man vill helt enkelt inte själv vara den som gör det hela värre och får skuldkänslor så fort man gör något som gör ens förälder sämre.
Men oavsett hur svårt det känns att visa hur du mår, så är det enda vägen att gå för att den här situationen ska lösa sig. Att du far illa och skadar dig själv är med största sannolikhet inte vad din mamma vill, även om det skulle vara så att hon tillfälligt skulle må dåligt av att få veta hur du egentligen mår.
Så mitt råd till dig är att följa med din mamma till hennes psykolog och försöka berätta hur du tänker och hur du mår. Även om ingen i förhand kan veta hur din mamma kommer att reagera så kan det lika gärna vara så att hon kan själv kan få en drivkraft att komma på fötter genom att känna att du behöver hennes hjälp. Det kan ge henne lite paus från sina egna svårigheter ett tag. Så det är alltså inte säkert att det skulle göra det hela värre för dina mamma, men oavsett åt vilket håll det går, så finns psykologen där för att hjälpa er och lämnar er inte i sticket även om det kan ta tid innan alla i familjen börjar må bättre. Men att tiga leder ingen vart, varken för dig eller din mamma för då får ni ingen chans att komma tillrätta med dom här känslorna och känslor försvinner inte bara för att man inte låtsas om dom. Så följ med din mamma eller prata med någon i skolan om det känns bättre så du kan få hjälp för egen del. Det är bästa sättet att hjälpa din mamma och dig själv på.