Okänd
Annat
Jag är 19 år och har en pojkvän som jag älskar väldigt mycket. Vi har varit tillsammans i fyra år (känt varandra i fem år) och har alltid varit väldigt mogna och öppna i vårt förhållande. Kruxet som alltid legat och gnagt är att jag alltid försökt förändra honom och tjatat på honom om mer eller mindre allting. Alltid har jag klagat på det ena eller det andra, "Varför kan du inte vara mer romantisk?", "Varför kan du inte hitta ett jobb?" osv. Och aldrig, ALDRIG har han krävt något av mig, förutom att jag ska älska honom som han är. Vilket jag gör, men varför försöker jag då att förändra honom? Under alla dessa år har jag trott att felet legat hos honom, men för en kort stund sen insåg jag att det inte alls är honom det är fel på, det är mig. Jag har väldigt höga krav på mig själv och projicerar dessa på honom. När jag insåg det fick jag en chock men samtidigt blev jag väldigt lättad och tänkte "Jaha, men då vet jag vart felet ligger, då ska jag sluta tjata". Men det tog inte lång tid förräns jag var och tjatade på honom igen för världsliga saker. Nu har jag insett att mitt beteende ligger mycket mer rotat än så. Mina föräldrar har alltid haft väldigt höga krav på sig själva och alltid tjatat på mig, kan det vara så att jag tar efter deras beteende? Hur ska jag då komma till bukt med det här? Jag hatar att ta rollen som min pojkväns "mamma". Eftersom det både är arv och miljö som spelar in i detta blir det såklart dubbel effekt. Är det ens någon idé att försöka ändra på mig? Jag älskar min pojkvän väldigt, väldigt mycket och jag vill inte lämna honom bara för att jag har ouppnåeliga krav, och detta har såklart speglat av sig på honom och han har fått sämre självförtroende…
SVAR
Det du beskriver är en del i att bli vuxen och hitta sin egen identitet. Det som händer då är bland annat att man upptäcker sidor hos sig själv som man inte tycker om och som man mer eller mindre tydligt kan se är resultat av hur man blivit präglad av sin omgivning under sin uppväxt. Att bli vuxen handlar bland annat om att ta ansvar för den man är och försöka jobba med de sidor man vill förändra vilket oftast på ett eller annat sätt har att göra med hur man själv är mot andra människor som står en nära. För det är i våra nära relationer vi oftast har en möjlighet att bli medvetna om oss själva, vårt beteende och våra känslomässiga reaktioner och du är varken den första eller sista att upptäcka att dina egna reaktioner och ditt beteende inte stämmer överens med hur du egentligen vill vara som människa.
Men för att kunna förändras och utvecklas som människa krävs att vi blir medvetna om hur vi är. Därför har du väldigt bra förutsättningar för att kunna göra något åt det här som du beskriver, då du verkar ha den medvetenheten och insikten.
I många fall kan man jobba med sådana här saker på egen hand, med stöd av sina vänner eller sin partner. Men man kan också söka hjälp hos kurator eller psykolog om man känner att det är en lösning som passar en. Men som sagt, du skulle kunna fortsätta på egen hand då du faktiskt redan har börjat att jobba med det hela. Ett sätt att gå tillväga är att du inbegriper din partner genom att ge honom uppgiften att påminna dig så fort du sätter igång och "tjatar" om saker som kanske inte är så väsentliga för dig innerst inne. Be honom säga några ord som kan fungera som en signal för dig att nu är du där igen och som du kan använda för att stanna upp mitt i allt. Det kan oftast vara effektivt, för du ska inte vara för hård mot dig själv och tro att du kan förändra det här över en natt, utan det kommer krävas tid och tålamod där du får finna dig i att falla tillbaks i gamla mönster så fort du inte är på din vakt. Så är det tyvärr för dom flesta när dom ska förändra något hos sig själva, men det finns något stimulerande i det också speciellt om man kan göra det tillsammans med sin partner, vilket faktiskt kan ge honom självförtroendet tillbaka att det nu är han som får hjälpa dig och "tjata" på dig istället för tvärtom.
Visningar : 437
