Det är så här att jag ALLTID får ta hand om mina småsyskon. Ibland flera gånger i veckan och ofta på helgerna. Min mamma och hennes man har ganska krävande jobb och ska ofta iväg på möten eller utbildningar som ibland sträcker sig flera dagar. Detta är jätte jobbigt för mig eftersom jag ibland måste hoppa över att göra saker som jag planerat eller träffa mina kompisar. Och om det är min mamma som åker bort vågar jag nästan inte lämna min plastpappa ensam med ungarna, han är sönderstressad och ibland skriker han på barnen fasst dom är så små att dom inte förstår varför. Han klarar helt enkelt inte av att ta hand om dom alla gånger. Jag har sagt till dom att jag inte vill vara barnvakt helatiden och till och med vägrat nån gång, men då slutar det med att dom skäller på mig och säger att det är mitt ansvar som familjemedlem att hjälpa till. Jag älskar mina småsyskon så otroligt mycket men det känns fel att vara deras "extra mamma". Vad ska jag göra? Jag vill kunna göra vad jag vill men samtidigt vet jag att mina syskon behöver mig.

---

SVAR

Du har helt rätt i att du inte ska behöva vara extraförälder till sina småsyskon. Det är självklart att alla i familjen ska hjälpa till men om det passerar gränsen för att hjälpa till och mer handlar om att det är dina föräldrars behov som styr och du som får för stora begränsningar i ditt liv så är det inte okay. För faktum är att det är dom som har skaffat er barn, och det är dom som valt att ha den typen av jobb som kräver mycket av dom. Då är det också deras ansvar att lösa hemsituationen på ett sätt som gör att det hela går ihop och att ingen ska behöva gå in och kompensera för att de inte klarar av sin livssituation. Det kan handla om att de måste skaffa en barnflicka som kan rycka in de kvällar och helger när de själva ska iväg och jobba.

Det här är självklart ingen lätt situation för dig eftersom dom verkar ta det för givet att du ska ställa upp och lösa den situation som dom själva skapat. Men mitt råd är ändå att du gör ett försök att prata med dom på allvar om det här och försöker få till ett upplägg som gör att du hjälper till på det sätt du kan utan att det ska gå ut över ditt liv på det sätt som det uppenbarligen gör nu.
Prova att säga till dom i förväg att du har något viktigt du vill ta upp och bestäm tid med dom för när ni kan prata i lugn och ro. På det sättet ger du dom en chans att hitta tid då dom inte är stressade, för det är inget bra läge att prata.
När ni väl sitter ner tillsammans så börja med att beskriv hur du upplever situationen och hur du skulle vilja att det såg ut istället. Förhoppningsvis så kan ni prata om det här utan att det slutar med skäll och krav på dig att du ska ställa upp utan kompromiss. Men skulle det gå så illa så är mitt råd att du tex vänder dig till skolkuratorn och pratar med henne/honom. Dels så får du då stöd i din jobbiga situation, men ni kan även prata med dina föräldrar tillsammans så du får hjälp med att kommunicera med dem kring detta.