user-image
Okänd
Annat

hej ! jag har lite problem angående maten och sånt. jag går hos skolhälsovårdaren kanske 1 gång i veckan, pratar och väger mig och så. jag är typ 165 cm lång och väger ca 48 kg (?) (mitt mål e typ 42) jag vet inte vad jag väger precis, för jag får inte veta det … jag tycker att jag är så jätte tjock, klarar inte av att vara såhär stor! jag blir lite lättare för varje vecka som går, det får jag veta så. jag ljuger till skolhälsovårdaren om att jag alltid äter frukost, middag, godis ibland o.s.v. men igentligen äter jag aldrig frukost, ibland middag och aldrig godis. jag säger också att jag inte försöker banta .. men det e just det jag gör! jag säger att jag inte kräks upp, men det gör jag också. nu ska jag också börja gå hos skolkuratorn ibland, men det vill jag inte, men jag måste väl! så jag undrar, ska jag erkänna till kuratorn att jag aldrig äter frukost, och att jag bantar, och att jag ofta kräks upp min mat o.s.v. ? om jag nu erkänner det, vad kmr hända då? kmr dom säga det typ till mina föräldrar lr? jag har också börjat bli blygare och drar mig mera undan stora folkmassor. är det också kanske något med maten som gjort det eller? vet att ni inte kan svara på alla frågor, men tack om ni skulle svara på min fråga (:


SVAR

Det låter som att du har hamnat i en negativ cirkel när det gäller det här maten och frågan är faktiskt vem du ljuger för. För det är ju inte kuratorn som behöver hjälpen, utan det är faktiskt du. Så när du ljuger för skolhälsovården och eventuellt ljuger för kuratorn, så är det faktiskt dig själv du ljuger för. För det är du som blir drabbad och inte dem. Det är du som inte får rätt hjälp för dina problem, och det är du som riskerar att förstöra ditt liv för många år framöver och till och med riskerar döden. För ätstörningar och känslan av att vara tjock fast man inte är det, är något som kan ta över ens liv och som i värsta fall kan leda till att man svälter ihjäl sig själv då känslan enligt min erfarenhet växer sig starkare och starkare ju längre man "får vara ifred" med den.
Någonstans inom en känner man oftast ett litet frö av oro och insikt om att man är inne på fel spår när man kräks upp maten och svälter sig själv. Och i det läget är lätt att man som du även börjar dra sig undan människor för man ändå på något sätt skäms över det här. I det läget bör man ta alla varningssignaler på allvar, söka och ta emot hjälp för att hitta vägen tillbaka till ett mer normalt förhållande till mat och till sin egen kropp. Min förhoppning är att du ska ta den hjälpen du blir erbjuden och förstå att det är du själv som förlorar på att låta det här gå längre.

Visningar : 441