Hej. För snart ett år sedan dog min lillebror bara någon vecka gammal, alldeles plötsligt. Jag var med när han plötsligt fick svårt att andas och när ambulansen kom. dödsorsaken fastställdes efter några månader, och enligt läkarna (via mina föräldrar) kunde inget ha räddat honom. Efter det ligger hela min familj i någon slags djup tyst sorg. Mamma och pappa har pratat med psykologer, läkare.. osv. Och vi barn får vissa delar återberättade av snyftande föräldrar. Jag är mitt i gymnasiet, mitt "liv" är fullt av allt som jag ska hinna med. det finns ingen tid till att tänka igenom och repa sig. Jag undrar varför jag och mina syskon inte erbjudits någon hjälp, ingen att prata med, ingen som berättar vad som hände efter att ambulansen hämtat honom, ingen psykolog ingenting? Har vi ingen rätt att få veta något och få någon hjälp? Vi saknar ju våran bror… Allting är upp och ner, jag har så mycket ilska, frågor, sorg och oro inom mig som inte har någonstans att ta vägen. Den enda som jag kunnat berätta något åt är min pojkvän. Jag vet att man kan få hjälp via BUP, men för det första skulle jag aldrig orka lära känna någon ny människa, och för det andra fungerar det så dåligt här att man får en tid varannan månad för att prata som max. Och att fråga mina föräldrar om hjälp skulle jag aldrig orka, de mår så dåligt de med. Får det fungera såhär? Vad ska jag göra så att jag överlever?

---

SVAR

Hej!
Det du och dina syskon gått igenom, är en mycket traumatisk händelse, och det kommer förmodligen att finnas med dig resten av ditt liv.
Därför är det, som du mycket riktigt säger, viktigt att ni får hjälp med att bearbeta er sorg.
Varför ni inte fått den hjälp ni borde ha fått, kan man ju bara spekulera i.
Kanhända var dina föräldrar så blockerade av sin egen sorg, att de inte såg att ni också behövde hjälp i er sorg.
Men självklart borde ni ha fått det!
Du skriver att du inte har någon att anförtro dig till, mer än din pojkvän, och att du inte orkar vända dig till dina föräldrar. Du har heller ingen önskan om att lära känna någon ny människa.
Det kan kännas smärtsamt och jobbigt att mötas i sorgen, men oftast enda vägen att komma vidare i livet.
Förmodligen känner dina föräldrar också att det är jobbigt att möta er. Samtala är ett bra sätt att bryta den "tysta sorgen".
Försök därför berätta vad du känner. Du kanske kan föreslå att ni, hela familjen, kan mötas hos dina föräldrars psykolog, för att tillsammans gå igenom hur ni upplevt er lillebrors död, och hur ni skall komma vidare. Där kan du ev.också få en egen tid att bearbeta din oro, ilska och sorg.
Känns det ändå för svårt att ta upp detta ensam med dina föräldrar, har du kanske någon vuxen i din närhet som du kan få stöd av ex. mor- eller far- föräldrar.
Du kan även vända dig till din skolkurator för att få hjälp och stöd, med ex. för att ta kontakt.
Hur du än gör, ge inte upp!
Du har redan kommit en bit på väg, genom att ta tag i problemet!